När jag skrev recensionen till SNS-rapporten ”Den Svenska Skolan – effektiv och jämlik” (Björklund, Edin, Fredriksson & Krueger, 2003) var det många tankar som surrade i huvudet. Ett par av dessa skall jag försöka utveckla här.

För det första visar den här boken hur svårt det är att försöka få grepp om verkligheten och att det kanske inte är rätt väg att tro på siffornas makt. Det är en svår uppgift att dra slutsatser utifrån siffermaterial och statistik kan lätt användas fel. Exempelvis finns i det senaste numret av The Economist (31/1-6/2) en artikel som noterar att ”för många nationalekonomer missbrukar statistik”. Artikeln i fråga bygger på forskning av McCloskey och Ziliak som bland annat nämner att Alan B. Krueger och kollegan David Card fann ett statistiskt samband, som i ekonomiska sammanhang var praktiskt taget utan betydelse. Likväl, det vore ett stort fel av mig att kritisera författarna av just den boken jag recenserade. Delvis beroende på att jag inte är tillräckligt insatt för att kunna ifrågasätta deras verk. Men framförallt för att dom själva är oerhört försiktiga i sitt arbete (vilket dom skall vara utifrån hur dom beskriver uppdraget). Med andra ord är jag ödmjukt imponerad av deras målsättnining, metoder och slutsatser. Men problemet kvarstår – dom kommer inte fram till några (ekonomiskt/politiskt) värdefulla svar. Möjligen ett antal väl underbyggda förslag till vidare arbete (vilket ofta är den kunskapstörstiges mål :-).

Jag var flera gånger frestad att lägga näsan riktigt i blöt. Exempelvis, vadå faderns inkomsnivå? För mitt huvudintryck är att det är pappornas löner som genomgående analyserats. Författarna (fot)noterar mycket noggrant att en väsentlig del av data skapats vid tidpunkter då mödrarna representerade en liten del av arbetsmarknaden. Likväl tycker jag att förändringar i mammornas (icke-monetära) livsvillkor relaterat till deras engagemang i barnens utbildning och framtida situation vore intressant att diskutera i ett ekonomiskt perspektiv. Fast så tänker nog inte nationalekonomer. Hursomhelst vill jag absolut inte förstöra Björklund och hans kollegors glimrande (vatten)spegel. För den reflekterar både på och mellan raderna en viktig aspekt – ämnet är oerhört komplext. Ett förhållande som tillåts lysa igenom även mot slutet av boken.

Men likväl gladdes jag av deras balanserade diskussioner. Exempelvis när författarna behandlade två studier som jag själv reflekterat en del över. Dels LO:s rapport som nyligen hävdade att fria skolval medför stora kostnadsökningar för kommuner. Björklund och medförfattare menar utifrån en alternativ analysmetod att så inte är fallet (s. 100). Dels ett par tidigare studier från ESO respektive Industrins utredningsinstitut som diskuterar samband mellan skolkonkurrens och elevprestationer. De kompletterande analyserna, som SNS:s rapport redogör för, leds till slutsatsen att konkurrens åtminstone inte skadar eleverna (s. 107). Observera att min positiva syn kommer av nytt sken på problematiken, inte från tanken att någon sitter inne med hela sanningen.

Mitt andra tankespår kretsade kring målsättningar med utbildningssystem. Bokens utgångspunkt är jämlikhet och effektivitet. Men, givet att detta uppfylls på ett tillfredsställande sätt, så kanske det finns nya målsättningar att föra fram. Vad är det för fel i ett kunskapssamhälle, om vi nu tycker oss leva i ett sådant, att värdesätta kunskap i sig? Dvs att se mänskligt vetande som något värdefullt utan att utbildning måste ge identifierbar monetär avkastning. Vi kan väl konsumera utbildning på samma sätt som vi har (rätt att ta del av – konsumera) ett lands fysiska tillgångar.

Vid åtminstone ett par tillfällen noterar författarna att utbildning har ett konsumtionsvärde. Exempelvis på sidan 25 i anslutning till en diskussion om ”marknadsmisslyckande” och ”snedvridningar” och på sidan 142 när det handlar om värdet av satsningar på vuxenutbildning. Min tolkning är att författarna menar att politiken kanske skall motverka möjligheten för människor, speciellt icke-ungdomar, att utnyttja utbildningssystemet att utbilda sig för utbildandets skull. I slutsatskapitlet skriver de ”[d]et är lätt att inse att en omotiverad fördröjning av högskolestudier har ett pris i form av lägre livsinkomster för individen och för samhället” (s. 137). Men, vore det inte lika lätt att inse att en (sen) högskoleutbildning kan vara ett värde i sig. Naturligtvis krånglar det till sig när vi sedan måste diskutera dess finansiering – men frågan är väl spännande?

I stället för att, kanske utsiktslöst, utreda om gamla målsättningar uppfyllts måste vi i så fall för det första vilja något nytt och sen måste vi genomföra våra intentioner. Om nu (national)ekonomisk insikt är så betydelsefull, och dessa framstående forskare kommer fram till att den i det här fallet inte kan hjälpa oss, då måste vi våga kliva ut på okända vatten. Frågan är vad vi vill?

Osökt landar jag i tankar om ideologi, apropå att bokens uppdrag var att vara ideologibefriad. För mig är nationalekonomi, åtminstone som den återspeglas i denna bok, bas för en form av ideologi. Barn är där ekonomiska objekt som rationella föräldraaktörer (andra objekt) kan investera i om dom har tillräcklig utbildning för att fatta poängen. ”Föräldrarna antas nämligen ha glädje (nytta) av sina barns framtida inkomster och är därför beredda att avstå från sin egen konsumtion för att gynna barnen” (s. 126). Och eftersom folket inte fattar (marknadsimperfektion) så måste kanske samhällets fattare (politiker) göra nåt utifrån nationalekonomiska resonemang (ideologisk tillämpning). Och här går jag och fattar inte var i det tänkandet jag passar in. För jag avstår ibland från lön för att mina barn blir så glada när jag hälsar på i skolan utan en tanke på att jag skulle tjäna pengar på dom sen. Och för att jag är så glad att mina barn kan för lära sig saker. Lustigt, jag vill nog att mina barn skall bli lyckligare. Och att andra vuxna skall bli gladare genom utbildning. Undrar om det finns fler som jag?