Kategoriarkiv: Debatt

Tänk om ”Skolan har spelat ut sin roll”

image “Är det dags att bomma igen klassrummen och låta lärandet ske på elevernas villkor, i deras miljö? Kanske lämpar sig datorspel och multimediemobiler bättre än gamla tummade läroböcker för 10-talets undervisning? Vi har träffat föreläsaren, rådgivaren och proffsbloggaren Richard Gatarski, som anser att skolan har gjort sitt. Åtminstone i sin nuvarande form.”

(Thomas Bannerhed, LÄRA Stockholm).

 

Så lyder  ingressen till en artikel i Tidningen Lära Stockholm nr 4/09 som publiceras idag. Jag är “cover guy”, bakom den förmodligen uppseendeväckande titeln “Lägg ner skolan”. LÄRA Stockholm distribueras sex gånger om året i tryckt form till framförallt all personal inom Stockholms stads utbildningsförvaltning (upplaga 18 000 ex) och nedladdningsbar som pdf på webben (länken fungerar först när tidningen finns på plats).

Inslaget är en fem sidors intervju med mig under rubriken “Skolan har spelat ut sin roll”. Journalisten Thomas Bannerhed har gjort ett fantastiskt arbete och fångat essensen i ett nära två timmar yvigt samtal. Jag har haft möjlighet att titta på texten och komma med synpunkter (ett par mindre förtydliganden). Fotografen Ulrica Zwenger har tagit kanonfina bilder. Allt läckert format av pmochco.

Jag har fortfarande ambitionen att få medverka till en webbanpassning av tidningen, som är otroligt bra. Men än är vi inte där, tyvärr 😉 Tills vidare, så fort jag för OK från utgivaren finns artikeln med mig som bläddningsbar pdf på Calameo [edit: under tiden kan du bläddra i hela tidningen].

Nu har jag sagt vad jag tycker.

Fast, det intressanta är ju vad du och alla andra känner. Avslutningsvis hänvisar redaktionen till weconverse.com och skolmarknad.info. Eftersom intervjun handlar om mycket mer än marknadsföring, så har jag stängt av kommentarsfunktionen (men inte traceback) i Skolmarknad.info, utan välkomnar i stället en livlig diskussion på weconverse.

Viralt lärarlärande, så marknadsför du ny pedagogik

Ta chansen att lära som dom mest innoverande lärarna jag känner till. Nya lärare utbildas annars formellt på det gamla sättet. Med samma passerade metoder fortbildas gamla lärare. Hela Lärarlyftet och “behörig lärare” bygger på föråldrade idéer. Skolverket, som numera tagit över skolutvecklingsbiten, har inte ens hjärna nog att regga en uppenbar domän (Lärarlyftet.se). I stället förespråkar jag viralt lärande. På bara en timme hinner en gammal lärare som lär på nya sätt dela med sig av fascinerande verktyg, pedagogiska tricks, stimulerande begrepp (viral learning), med mera.

Jag menar att att pedagogik ska marknadsföras, inte förmedlas. Alltså tänker jag dela med mig av exempel på några duktiga marknadsförare av nya bildningsmetoder. Du som följt Skolmarknad.info har kanske gissat att först ut på plan är Bob Sprankle. I bland annat sin podcast Bit By Bit har Bob  i flera år delat med sig av sina och andras lektioner och lärdomar. Nu sprider jag återigen dom erfarenheterna vidare likt en tacksam virusbärare.

Lär genom varandras lärarexperiment

Precis innan jag publicerade detta twittrade @Stefan_Palsson en länk till Learning is social, computational, supported by neural systems linking people. Den artikeln lyfter i princip fram aktuell forskning kring barns lärande, tex:

“Research has shown that humans learn best from other humans, and a large part of this is timing, sensitive timing between a parent or a tutor and the child”

Och så här i efterhand kan jag bara konstatera att det är precis med samma insikter som Bob Sprankle undervisar. [Uppdatering 13.20: Stefan Pålsson lyfte i mars fram liknande resonemang från David Weinberger i sin artikel Digitalt kaos och lärande.]

Men det viktiga här är att generalisera den förståelsen till lärande om lärarande lärare emellan. Eller omformulerat: “lärare lär bäst från andra lärare”. Och lärande innebär för mig och många många andra kreativt kunskapande genom konverserande i sociala medier.

Koncept som “sandbox learning”, “algebraic reasoning” och “viral learning”, verktygen Lego Digital Designer , Scratch, med mera berättade Bob Sprankle nyligen om när han reflekterar över sin pedagogiska utveckling. Samtidigt frågar Bob efter synpunkter, reflektioner, nya idéer. Hör efter själv:

[dewplayer:http://www.bobsprankle.com/bitbybit/podcast/bitbybit071109.mp3]

Investera en timme av ditt liv och lyssna genast på Bit By Bit #84 . Om du sen experimenterar vidare så lovar jag att du lär dig massor. Kanske mer än en hel kurs i Lärarlyftet.  Naturligtvis tycker jag också att du borde börja prenumerera på Bob Sprankles poddar. Hur du gör det? Jag tänker som Bob – det vill säga: det lär du dig bäst själv. I paketet ingår att du snabbt blir sugen på att också dela med dig av dina erfarenheter. Det fina i kråksången är att du lär dig hur detta går till genom att se, höra och läsa om hur dina kollegor gör. Det tar lite tid, men strunt i P1 Sommar så är den saken kirrad.

Och om du twistar till ditt egna lärdelande lite, tex som Don Tapscott i mitt förra inlägg, så är chansen stor att dom pedagogiska landvinningarna sprider sig likt ett virus. I alla fall är det precis det som är alla marknadsförares våta dröm idag Dom lämnar att mer den gamla annonseringsmodellen (kommersiell pedagogik) och utvecklar fräscha grepp den nya sociala mediesfären.

Överge dom gamla lärarutbildningarna

Om jag hårddrar det lite kan den gamla formen av pedagogisk forskning och praktiskt spridande beskrivas som en långsam och omständig process. Utifrån grundidén att pedagogik bör vara vetenskapligt prövad skall det först forskas, vilket innebär någon form av studier och akademisk granskning. Det senare innebär ofta tidsödande författande av skriftliga rapporter på konferenser och publicerande i vetenskapliga tidskrifter. När så att säga modellen blivit accepterad skall den in i läroböcker och undervisning på lärarhögskolor. Läs gärna hur marknadsföringsgurun Seth Godin denna vecka sågar läroböcker. I det uppdaterade inlägget skriver Godin att han:

“got more mail about this post than any other post ever. People pointed to Flatworld and to Quirk, and so far, more than 94% of the letters aggressively agree with me.“

Förhoppningsvis suger därefter lärarna som fortfarande läser läroböcker in dom nya metoderna. Några år senare hamnar dom i klassrummen och den nya pedagogiken praktiseras. Under tiden har läroplanerna hunnit göras om.

Naturligtvis kan aktiva lärare fortbilda sig om det senaste, som i tex Lärarlyftet. En grej som inte ens finns, i betydelsen att satsningen inte har en egen domän (se mer i ps-et nedan). Nu bortser jag ifrån mina egna fördomar om kvalitén och inriktningen på (pedagogisk) forskning. Den kan tendera att bli av mer akademisk än praktisk karaktär. Akademisk i betydelsen att det handlar mer om att tillfredsställa sysselsättnings- och vetenskapspolitiska mål än bildandet av unga människor och deras kunskap.

Ett annat, kanske ovetenskapligt, sätt att sprida nya pedagogiska grepp är direkt mellan lärare. De senaste åren har vi i den svenska skolan sett ett ökat intresse för lagarbete. Något som ivrigt påhejas uppifrån, läs skolpolitiskt läroplanerande. Det kan ju verka konstigt att det inte alltid har varit lärarlag överallt. Något som jag själv insåg efter ett tag som lärare (i marknadsföring) på Stockholms universitet. Då var det inte speciellt mycket utbyte mellan lärarna i universitetet. I stället var det några av oss som på eget initiativ tipsade och coachade varandra. Och mycket av vår pedagogiska utveckling skötte vi utanför universitetet. Som konsulter och i olika privata utbildningsorganisationer.

Nåväl, i det enkla idealfallet testar en lärare en ny grej. Filar lite på pedagogiken. Berättar om den i lärarlaget. Kollegorna suger åt sig som svampar och modellen sprider sig. Men, för att det skall bli riktigt värdefullt i ett politiskt perspektiv borde läraren i fråga forska (vetenskapligt) om saken. Delvis för att bevisa att det är bra grejor, delvis för karriärutvecklingen. En akademisk poäng i bagaget smäller troligtvis högre vid lönesättningen än kollegornas allmänna gillande. Fast, det kanske är ännu en fördom från min sida igen. Hur som, den akademiska injektionen tar tid (från undervisning och kollegialt utbyte på hemmafronten.

En variant är också när mer eller mindre offentliga organisationer, eller huvudmän, samlar in och sprider idéerna om pedagogiska landvinningar. Typ redaktörer hos KKS, fackliga och arbetsgivarinitierade medier. Här drar en mer eller mindre duktig reporter ut i fält, sammanfattar det som sker och förmedlar det som medieägaren anser vara värt att förmedla.

Jag känner att det kan bli för långdraget att blanda in läromedelsförlagen i den här utläggningen. Jag nöjer mig med att peka på att läromedelsförlagen förmodligen mer eller mindre indirekt påverkar pedagogiken genom böckernas utformning. Samma behandling får diverse lärarbesökta traditionella fora som exempelvis Skolforum. Observera att denne kommersiella nyckelaktör, för det vill jag nog säga, sett till att regga rätt domäner på webben.

Med undantag för lärarlagsutbytet och konfererandet, domineras de gamla metoderna av långsamhet och det tryckta ordet.

Var beredd att tänka om på vägen

En härlig nykomling, nåja, i sammanhanget är Lektion.se där det finns  “tusentals tips och idéer till din undervisning”. Grundat av lärare, producerat av lärare samt använt av lärare och många andra (som jag). Bland dom senare ingår allt fler aktörer som vill marknadsföra (i dess breda innebörd) sina varor, tjänster och innehåll till skolan. Lektion.se revolutionerade spridandet av pedagogiska idéer på flera sätt. För det första kommer idéerna (mest) från lärare. Å det andra så är det som petas in omedelbart tillgängligt för alla.  På det tredje konverserar medlemmarna med varandra. I det fjärde sker pedagogikbyggandet dygnet runt under hela året.

Nu är det ett tag sedan jag snokade runt i Lektion.se, men fortfarande verkar tipsandet mest ske i form av text (diskussionsforum) och skrifter (pdf-filer). Samtidigt har det blivit allt enklare och billigare att på webben producera och publicera ljud, video och animationer/screencasts. Dessutom är Lektion en skyddad trädgård. Det vill säga man måste in för att se. Och även om hela härligheten är webbaserad, så är det inte speciellt mycket länkat in och ut till resten av webben.

Det gör att Lektion.se måste tänka om sin modell, struktur, och teknik. Vilket jag anar (på goda grunder) att dom håller på att göra. Förhoppningsvis blir det ett nytt fräscht stöd för viralt lärande i sociala lärarmedier.

IT om du vill, men hur?

Infontologerna Per Johansson och Simon Winter publicerade häromdagen ”Läraren blir viktigare med IT i klassrummet”. Enligt min mening har  IT funnits i klassrumen sen start (krittavlor, målade planscher, blyertspennor, rullbandspelare, osv). Precis som Per och Simon pekar på är det många och allt fler tongivande aktörer som visar det uppenbara. Att datortekniken, numera kallad IT eller IKT, tvingar oss och “skolan” att tänka om alltifrån bildningens innehåll till dom kunskapande processerna.

Min ambition är att accentuera vikten av att dela med oss av insikter och erfarenheter om hur detta redan går till. Inte att det bör göras. För sanningen är att verkligheten redan har sprungit om traditionella skoltyckare. Och då syftar jag på politiker, intresseorganisationer (som fackförbund) och faktiskt många föräldrar.

Vilka är dom svenska lärarna som lär viralt?

Jag tänker spontant på en speciell lärare som jag inte vågar “hänga ut” här. Människan i fråga har på mindre än ett år gått från antiwebb till nätaktivist. Denne, numera också lärarlärare, har gjort underverk med eleverna, vunnit pris för sina insatser och börjat arbeta med att sprida sina nyvunna erfarenheter till kollegor i hela landet. Det sorgliga är att rektorn inte bryr sig. Och kollegorna på skolan rynkar på näsan.

Naturligtvis finns det fler sådana svenska lärare. Och tack och lov är förmodligen dom flesta uppskattade av både kollegor och chefer. Flera har jag nämnt här tidigare. Och jag skall återkomma till många andra. Men jag är osäker på om någon hunnit lika långt i tanke och gärning som Bob. Tipsa oss gärna på vägen.

 

p.s. När jag skrev detta och letade efter Lärarlyftet.se konstaterade jag att domänen var ledig, så jag reggade den. (men har ännu inte hunnit peka om den till nåt jag gillar, vilket beror på den långsamma hanteringen hos Surftown, den registrar jag av misstag valde – så fort jag blivit av med dom så kommer den upp). Om någon myndig person vill ha den domänen så lär det gå bra, bara att kontakta mig. Lararlyftet.se, som inte pekar någonstans,  reggades av Dieter Larsen på Chalmers 2008-05-23. p.s.

Utbildning som (dålig) arbetsmarknadspolitik

Ett av dom stora systemfelen som rör skolan är att utbildning till mångt och mycket är dold arbetsmarknadspolitik. Kort och gott, om unga människor inte gick i skolan skulle dom störa den politik som går ut på att hålla arbetslöshetssiffrorna nere genom ”utbildning”. Gymnasieskolan är i mångt och mycket ett sätt att hålla kidsen borta från jobben. Samtidigt kan man ju blanda in regionalpolitik också. En högskola sitter då fint. Kombinationen är lysande. Högskola=unga människor borta från arbetsmarknaden. Högskola=(offentliga) arbetstillfällen för vuxna. Gärna sådana som är akademiker och aldrig varit i någon annan bransch. Kanon, hela världen handlar om utbildning om det här får snurra på.

I går publicerade Göteborgsposten artikeln ”Prao på universitet skall locka till högre studier”. (Förlåt att Göteborg får klä skott här, men det är bara ett exempel). Bland annat står det i artikeln:

”Under tidigare år har eleverna på Ale gymnasium haft en fältstudievecka där de varit ute på olika företag och testat på arbetslivet”.

Ett problem på Ale gymnasium verkar vara att färre elever än riksgenomsnittet går vidare direkt till högre studier. Så lösningen blir att eleverna i stället ”praktiserar som högskolestudenter”. Nu rör det sig dock om ett pilotprojekt med 40 studenter. Och det kan ju verka lovvärt, om det nu är så viktigt för en individ att gå direkt från gymnasium till universitetsstudier.

När jag var nere på en eTwinning-konferens i förra veckan så sa Ann-Marie Losenborg, från Utbildningsförvaltningen i Göteborg, nåt i stil med ”vi kan helt enkelt inte släppa ut dom här ungdomarna i arbetslivet”. Det kan vara en misstolkning av mig, men det kan ju också vara en reflektion av omedvetna tankemönster som påverkar vad vi tror är rätt/möjligt.

Alltså, jag tycker inte det är bra att skolan är så skild från resten av världen. Jag tror på alla barn och ungdomar som inte vill (och ibland hatar) att gå i skolan. Jag vet dessutom hur ineffektivt det är att ha dom som elever/studenter. Den politik som ligger bakom den här sidan av utbildningsmyntet är skurken. Inte skoltrötta elever.

Vad har det här med marknadsföring att göra? Jo, man skall aldrig sälja eller göra reklam för en dålig produkt. I det här fallet kan ”högskolan” vara en dålig lösning för en skoltrött elev. Så i situationsanalysen gäller det nog att fundera ett varv till.

Lokal Glädje mer än EFFEKTIVITET

För exakt tre år sedan skrev jag texten nedan. Det var en debattartikel som publicerades i Dagens Samhälle (se tidigare inlägg). Jag återger nu mitt manus här i Skolsmart, apropå att Stockholm stad påbörjat en stor, och milt sagt konstig, utredning om stadens skollokaler. På torsdag skall Utbildningsförvaltningen lägga fram ett förslag. En av dom saker som jag tycker är konstig är att i den bakomliggande rapporten, som författats konsultföretaget Solving Bohlin & Strömberg, är förslagen i singularis. Det vill säga det finns inga alternativ, tex för ett av våra barns skola. Det är typ, "ni skall göra så här". Sen får Utbildningsnämnden bestämma. Som företagsekonom är jag van i att tänka i termer av alternativ och deras för- respektive nackdelar. Alternativ är som regel bra, jämför till exemepl när det gäller offentlig upphandling. Sen är jag dessutom som marknadsförare van att tänka bortom effektivetet.

Sätt sprätt på Skola, Vård och Omsorg! (december 2004)

På Dagens Samhälles och Computer Swedens frukostmöte, IT-effektivitet eller IN-effektivitet, hörde jag mantrat igen. Den heliga formeln som lyder: vi måste effektivisera den offentliga sektorn för att ha råd med en fortsatt välfärd. Citat från scenen på Berns: ”det finns inga alternativ”. Dom som tror det måste vara nationalekonomer, asketer eller både och.

Som marknadsförare ser jag andra möjligheter. Dom bygger på aktuell forskning om konsumtion och sunda företagsekonomiska principer. Ett exempel på det senare är insikten om att en organisation kan bättra på sitt ekonomiska överskott genom att sänka kostnaderna och/eller öka intäkterna. Det finns alltså åtminstone ett alternativ till effektivisering. Men, i det här sammanhanget handlar det inte om den alltför vanliga tankegången att en liten avgift håller överkonsumtionen borta. Det skulle för ett kommersiellt företag vara lika med självmord. Hur gör dom rackarna då för att öka sina intäkter?

Nationalekonomer ser gärna på människan som en rationell och enkel liten maskin som bara söker nytta. Men coola marknadsförare ser i stället komplexa, lustsökande varelser som skapar värde för sig själv och för andra. Värdet för kunderna är det som borgar för överlevnaden. Låt oss kika på några kända exempel som ursprungligen odlats fram i den svenska myllan.

Volvo XC90 är ett oerhört ineffektivt transportmedel. En skidsemester i Sälen är superineffektivt tidsfördriv. Att besök på IKEA är totalt oeffektivt handlande. Nu ska ni inte tro att Volvos, Sälenområdets eller IKEA:s ledning ser effektivitet som huvudproblemet. Nej, dom grunnar först och främst på vad deras kunder, konsumenterna, vill ha. Och vet ni vad? Allt fler forskare visar att företagen har för länge sedan upptäckt att folk vill inte ha en bil, snö under laggen eller sängar. Vad medborgarna (samma människor fast sedda på ett annat sätt) vill undvika är tråkighet, ensamhet och meningslöshet. Alltså erbjuder framsynta företag idag möjligheter till mervärden i form av upplevelser, känslor, fantasier och gemenskap. En potential som medborgarna mer än gärna betalar för. Skall då lösningen för skolan, vården och omsorgen bara vara att effektivisera? I så fall säger jag lycka till.

Kunskap om hur konsumenter värdeskapar borde ge uppslag till alternativa vägar för att utveckla det som tills nu kallats offentliga tjänster. Finns det någon politiker som kan tänka sig att öka (skatte)intäkterna till skolan genom erbjuda mervärden som konsumenterna uppskattar? Var är direktören som funderar på att fixa nya intäkter genom att se sitt sjukhus som en galleria där man shoppar röntgen, latte, hjärtkirurgi och skivor. Är det möjligen så att det finns varuhuschefer som vet hur man får sprätt på äldreboendet? Kan IT göra offentlig konsumtion värdefullare?

Effektivitet är helt enkelt inte kul. Det säljer inte. Det lockar inga kreativa människor. Det skapar ingen framtid.

Richard Gatarski
Ek dr, Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet
anslagsfattig, men idérik

Matt på Metta & Co

En anledning till att den svenska skolan av många upplevs som dålig är fackförbundens eviga debattartiklar om hur illa det är ställt i alla möjliga skolsammanhang. Med andra ord, varumärkena Skolan och Lärare påverkas synnerligen negativt av fackens publika agerande. Varenda företagsledare vet att man skall berätta vitt och brett om verksamhetens bra sidor. Precis samma sak gör skolledare och personal jag träffat i bra skolor (populära, kunskapande och måluppfyllande). Det som är dåligt hanterar man internt, dvs rättar till bristerna utan att skrika ut dom för hela världen. Sant, någon enstaka gång kan det vara motiverat att gå ut brett, men inte alltid.

Fackledarna gör sig själva en stor fet björntjänst genom att hela tiden lyfta fram fel och brister. Kolla upp ordet björntjänst för ett slående [!] förtydligande av vad jag menar. Den här gången låter jag Metta Fjelkner klä skott för klanteriet. På DN debatt publiceras idag hennes Det behövs en total översyn av svensk lärarutbildning. Jag kan inte tolka det som annat än att hon sågar landets lärarhögskolor med en enda ful kam. Ursäkta kära ”Lärarbas [DN:s positionering]”, men hur i hela friden kan du tro att någon vettig ung/gammal lärarkandidat vill hamna i en sådan verksamhet? Så lockar man sannerligen inte folk till läraryrket.

För det är väl fackets ideala uppdrag att ta tillvara (potentiella) medlemmars intressen? Med andra ord är frågan med vilket mandat facken smutskastar sina medlemmars arbetsplatser och utbildning. Är det så att dom i olika stämmor bestämt att representanterna skall verka genom varumärkesförstöring?

Tack och lov stöter jag på bra skolor som jag kan berätta om här och annorstädes. Och igår på Rektorsakademiens nätverksträff träffade jag en lärarhögskolestudent som var nöjd med sin utbildning. Dessutom ställde han kvällens bästa fråga (ung. Vad händer med ledarskapet om skolan organiseras mer och mer á la outsourcing?). Det skall bli ett nöje att senare rapportera om honom och den miljö han forkovrar sig i. Jag är övertygad om att det finns många utbildningar och proffsiga nyutexaminerade lärare från fler lärarhögskolor, liksom de fristående alternativ som växt fram. Men vart, varför och hur det går till där vet jag inte. Synd för varumärket Lärare som skulle stärkas av flera hjältar i lärarutvecklingsbranschen. Och dessa hjältar och deras dåd skulle i sin tur stärka varumärket Skolan.

Dessutom saknar är exempel på bra fackliga åtgärder som stärker Läraren och Skolan. Tips tas tacksamt emot.

Tänk om public service

Reklambranschens facktidning Resumé publicerar idag min debattartikel, av dem rubricerad ”Public service framtid är online”. Eftersom deras webbplats inte innehåller debattartiklarna hänvisar jag till mitt manuskript i pdf-format. Där var min rubrik ”Tänk om public service” och slutklämmen lyder: ”Det är inte längre papper och penna, utan online som dominerar kulturen. Stöd framtidens medborgare (barn och ungdomar) när dom utvecklar sina talanger som videobloggare och podcastare. Att skriva är silver, men att podcasta är guld”.

Eftersom Skolmarknad.info handlar om marknadsföring är det intressant att återigen peka på en av utmaningarna när man använder debattartiklar för att kommunicera. Jämför en av mina tidigare debattartiklar på samma tema. Som regel förbehåller sig respektive tidning att redigera texten och sätta rubriken. Just rubriken är otroligt viktig, eftersom den dels lockar till läsning och dels är det enda som fastnar hos den som inte läser vidare i artikeln. Jag gissar tyvärr att den som bara ser rubriken tror att min åsikt är att nuvarande public serviceföretag (SR och SVT) gör helt rätt i att gå online. Men jag menar precis tvärtom. Det vill säga dom skall inte gå online, utan hålla sig till sitt (eterbaserade monopol). Däremot skall vi (medborgare, riksdag och regiering) ta nya tag och fundera på vad för slags ”public service” vi behöver framöver.

Public service-radions död är nära

Idag publicerar Ny Teknik min debattartikel Public service-radions död är nära. Dom satte en bra rubrik, som möjligen missar att jag pckså menar att Public Service borde dö, länge leve en ny Public Service. [Update 2005-09-23, ”bra rubrik” för Ny Teknik, min rubrik var ”Låt podcasting bli kulan som revolutionerar public service”]. Ämnet är podcasting och bäringen på skolor hittar ni i dom sista raderna:

”Slutligen, det är inte längre papper och penna som dominerar kulturen. Det är online, video och ljud. Stöd framtidens medborgare (läs barn och ungdomar i skolan) när de utvecklar sina talanger som videobloggare och podcastare”.

Uppdatering 2005-10-22 I sin blogg Månhus beta jämför David Hall hur public service radioföretagen i Norge, Danmark och Sverige tagit sig an podxxxx.

Faran med lärarbehöriget

Struts med huvudet i Vättern

[Uppdaterad, se nedan] Idag hade Stockholmstidningen City en artikel med rubriken Stor brist på behöriga lärare inför skolstarten. Det är definitivt inte den enda artikeln som lyfter fram diskussionen kring lärarnas behörighet. Men för min del blev den nu en droppe som fick bägaren att rinna över. Jag har länge tänkt skriva det här – och nu är det dags.

För det första bör man vara medveten om att den absoluta majoriteten av massmedias inslag om lärarbehörighet knappast grundas i grävande journalistik, utan triggas av pressmeddelanden och andra budskap från de olika lärarförbunden. Med andra ord är det dessa förbund som driver frågan, ingen annan. Som marknadsförare kan jag inte annat än notera att förbunden är duktiga på mediehantering. Samtidigt biter dom sig själva i svansen, eftersom det lägger ytterligare lök på laxen för dom som menar att hela det svenska skolsystemet är dåligt. En uppfattning som knappast lockar folk att arbeta inom skolans område. Men, det positiva är att dom flesta inläggen kommer från erfarna lärare som ger stöd och sina nya kollegor och uppenbarligen gillar sitt jobb. Hoppas bara råden kommer från behöriga lärare (OBS det sista var ironiskt).

För det andra har lärarförbunden per definition som uppgift att värna om medlemmarnas intresse. Dessa organisationer jobbar alltså för lärarna, inte för eleverna, deras föräldrar eller det övriga samhället. Vad spelar det för roll kan man undra? Jo, en analogi kan förklara problemet.

Många debattörer vill inte ha skolor med kommersiellt vinstintresse. Det vill säga att ägarna bland annat vill ha avkastning på det kapital de investerat. Det verkar som att många tror att intresset för vinst alltid ger ett fokus på vinsten i stället för kvaliten på det som företaget erbjuder och värdet för dess avnämare (kunder). Med en sån logik borde man inte få ha fackanslutna lärare som har till uppgift att tillvara lärarnas intresse. Dom kommer ju då priritera det i stället för eleverna.

För det tredje uppfattar jag det som rätt oklart vad som menas med en ”behörig lärare” och vem som skall definiera behörigheten. Jag har ett intryck av att lärarförbunden vill ha (fler) medlemmar och dom skall ha examinerats på någon av lärarhögskolorna. Det senare skulle vara ”lärarutbildning”. Samtidigt kan vi notera att just denna utbildning kritiserats rätt kraftigt. I värsta fall blir det så att en lärares (som examinerats från en lärarhögskola) behörighet handlar om att få jobba på en skola och bli medlem i facket – inte om deltagandet i skolans producerande verksamhet.

För det fjärde (och det har med det tredje att göra) är det som driver lärarhögskolorna idag ett student och poängsamlande – inte att producera lärare som kan arbeta i en skola. Denna drivkraft är inget unik just för lärarutbildningarna (eller Utbildningsvetenskap) som det nu så fint heter. Universitet och högskolornas utbidlningsekonomi baseras numera på att dom kan registrera elever (vilket dom får vissa anslag för) och att dom examinerar studenter. För varje examinationspoäng får institutionen en liten slant. Inga godkända studenter betyder inga godkända pengar. Man behöver inte vara speciellt insatt i motivationsteori för att se hur ointresserade högskoleinstitutionerna är av att underkänna någon.

Den behörige grundskoleläraren Magnus Blixt tog sin examen 1997. Några år senare publicerade han boken Välkommen till verkligheten eftersom han ”vet hur stort behov det finns av konkreta handböcker för och av lärare”. Med andra ord räckte hans utbildning inte till för jobbet och han var stark nog att göra något åt saken.

Till sist, så undrar du kanske vem som bryr sig om att dom lärare som examinerats verkligen lärt sig det dom skall lära sig. Det gör i alla fall jag. Samtidigt vet jag, av egen erfarenhet, att min vinstdrivna Konsumbutik utan diskussion byter ut dom felaktiga varor som jag i otroligt sällsynta fall råkar få med mig hem. Och Volvo, IKEA, Mattel och andra företag blir då och då tvugna att återkalla farliga produkter.

[Uppdatering 2005-08-15] I ett helt annat ärende är jag inne på Lektion.se och ser att en mycket aktiv diskussionstråd handlar om (du måste vara inloggad för att länkarna skall fungera) råd och tips till nyblivna lärare. Jag räknar till nästan 30 inlägg efter att ignaturen Cherry den sista mars skrev om sin oro att börja undervisa eftersom ”utbildningen tycker jag har varit väldigt teoretisk och avskärmad från dagens och verklighetens skola”. Sedan dess har bland andra optimisten ”Det första året är bara till för att lära sig det som man inte fick lära sig på lärarutbildningen” och jennych78 ”Precis som du har jag inte heller fått lära mig något vettigt alls under mina år på högskolan” stämt in. Men, det positiva är att de flesta inläggen är från erfarna lärare som ger råd och uppenbarligen gillar sitt jobb. Hoppas bara att de tipsen kommer från behöriga lärare. (OBS, det sista var ironi).

Reklamarnas djävulska ansvar

Idag fick jag äntligen fatt på ett tryckt exemplar av Resumés senaste nummer. Där var den debattartikel jag skrev för ett par veckor sedan (se mitt manuskript i pdf-format) införd.

Debattredaktören hade satt om rubriken något, från ”Reklammakarna har ett djävulskt ansvar” till ”Reklammakare – ta ert ansvar!” Den ingress dom satte ”Barn och ungdomar har aldrig haft så stort inflytande över konsumtionen som nu. Tweensen är en attraktiv målgrupp och aktiva reklamkonsumenter. Det ger reklammakare ett djävulskt ansvar, skriver RIchard Gatarski, doktor i ekonomi” tycker jag ändå fångar problemet.

Genom ett ödets ironi satte någon sedan om min signatur, så att det ser ut som om artikeln skrivits av mig tillsammans med Eskil Wadensjö, dekanus (chef) för samhällsvetenskapliga fakulteten på Stockholms universitet. Så är det definitivt inte, utan min originalsignatur har en helt annan innebörd. Den löd ”Richard Gatarski, vuxen ek. dr. Genom dekanus Eskil Wadensjö utkastad från Marknadsakademien vid Stockholms universitet som lektor och forskare. Numera fri fräsare med akademisk dragning och expert på mötet mellan skolor och marknaden.” Så kan det gå…

Effektivitet är inge kul

I dag publicer Dagen Samhälle min debattartikel ”Sätt sprätt på skola, vård och omsorg!” Får se om det blir några reaktioner. Jag skrev den efter ha tröttnat på allt snack om att dom verksamheterna måste effektivisera för att överleva.

Artikeln (som tyvärr är dold för alla icke-prenumeranter) slutar med ”Effektivitet är helt enkelt inte kul. Det säljer inte. Det lockar inga kreativa människor. Det skapar ingen framtid.”