månadsarkiv: september 2005

Hör mer om marknadsföring i QritiQ

I går lanserade jag och mina kollegor Anders Lundkvist, Ola Feurst och Stig G. Johansson podcasten QritiQ – hörpunkter om den sköna konsten marknadsföring. Redan nu finns ett introduktionsavsnitt med filosofen Horatius och premiärnumret om boken All Marketers are Liars utlagda. Välkommen att lyssna, tänka och kritisera.

QritiQ är både bredare (eftersom den spänner över all marknadsföring) och djupare (bidrar till tänkande) än Skolsmart som fokuserar på marknadsföring för skolfolk.

Public service-radions död är nära

Idag publicerar Ny Teknik min debattartikel Public service-radions död är nära. Dom satte en bra rubrik, som möjligen missar att jag pckså menar att Public Service borde dö, länge leve en ny Public Service. [Update 2005-09-23, ”bra rubrik” för Ny Teknik, min rubrik var ”Låt podcasting bli kulan som revolutionerar public service”]. Ämnet är podcasting och bäringen på skolor hittar ni i dom sista raderna:

”Slutligen, det är inte längre papper och penna som dominerar kulturen. Det är online, video och ljud. Stöd framtidens medborgare (läs barn och ungdomar i skolan) när de utvecklar sina talanger som videobloggare och podcastare”.

Uppdatering 2005-10-22 I sin blogg Månhus beta jämför David Hall hur public service radioföretagen i Norge, Danmark och Sverige tagit sig an podxxxx.

Välj själv i tre stadsdelar

Projektet VÄLJ SJÄLV vill engagera Skarpnäcks, Älvsjös och Enskede-Årstas unga i frågor om livsstil och konsumtion. Närmare bestämt handlar det om reklampåverkan, konsumenträtt, hållbar konsumtion och konsumentmakt. Allt äger rum i Skarpnäcks kulturhus under 3 hela dagar, den 15-17 november 2005

Efter en hastigt titt på vad det skall handla om börjar jag funder över varför dom satsar på dessa ämnen i projektform – för niondeklassare. Jag trodde det ingick i skolans vanliga uppgifter. Jag blir också nyfiken på den ”verktygslåda” som alla lärare får under besöket, ”fylld med konkret material och tips på hur man i klasserna kan jobba vidare med konsumtionstemat på olika sätt”. Hur som helst, spännande verkar det vara…

IBM rullar ut Kidsmart

Tidigare i vår noterade jag att IBM sponsrar skolor med datorer i sin satsning KidSmart. Förra veckan ringde en journalist som reserarch inför ett par artiklar som nu finns publicerade i Corren. Intervjun med mig rubricerades lite illa tycker jag (därför ekar jag den inte här), men i övrigt så stämmer texten med det jag ville säga. Bland annat ”Jag gillar dem som har modet att pröva” och ”Politikerna gör sitt ställningstagande redan i och med att skolan inte får de resurser som behövs för att uppnå de mål som politikerna bestämt. Personalen vill ju väl och tar därför emot det som bjuds”.

Betyg som värdemätare

Skolportens dagsbrev uppmärksammar idag artikeln Inflation i betyg på gymnasiet i Göteborgsposten. Apropå det så drar jag iväg en ofärdig reflektion som jag grunnat på ett tag. Observera att hela mitt resonemang grundar sig på tanken att Skolan kan bli bättre genom att organiseras i ett marknadsliknande system. Inte min idé från början, men jag tycker den är intressant. Samtidigt har jag ett intryck av att många policymakare och debattörer inte fullt ut tänkt igenom hur en marknad verkar fungerar när det gäller prissättning.

I ett marknadssystem bestäms priset (enligt viss ekonomisk teori) när utbud möter efterfrågan. Företagsekonomer, inklusive marknadsförare som jag, är mer vana att tänka i termer av att kunden betalar det pris som motsvarar värdet i kundens ögon. Det innebär att en kund kan tycka att en upplevelse (tex ett restaurangbesök) är värt 1200 kronor, medan en annan kund tycker att det är ett helt horribelt pris. Märk väl, samma pris men olika värde. Huvudsaken för restaurangen är att tillräckligt många betalar det begärda priset för att krogen skall gå runt och leverera ett önskvärt överskott. Den dominerande värdemätaren i en kommersiell marknad är alltså priset (i kronor). Detta betyder dock inte att ett pris mäter värdet för alla i marknaden, utan endast för dom som betalar det.

Det viktiga som vi måste komma ihåg är att det till syvende og sidst är dom betalande kunderna som bestämmer priset, inte producenten. Ett företag kan sätta ett visst pris, bara för att upptäcka att ingen är beredd att betala. Faktum är att många organisationer har en hel kår av professionella specielister som med olika, ibland oerhört sofistikerade metoder, försöker sätta ett optimalt pris. Priset har idealt inget med produktionskostnaden att göra, utan skall matcha värdet för kunden. Och, naturligtvis, priserna på det som konkurrenterna erbjuder.

Nu är det dags för en koppling till skolans värld. Låt oss anta att betyg är en värdemätare på kunskap, Inte helt galet med tanke på att många pratar om ”betygsinflation”. Då har man missuppfattat marknadens funktionssätt totalt om man tror att betyget fungerar som värdemätare om det bara sätts av den skola som ”producerar” eleven. Vi bör i stället fråga oss hur värdet skall avgöras i nästa och andra led (gymnasiet i artikeln ovan, men det kan också handla om arbetsgivare och föräldrar).

Förmodligen är det inte helt främmande för en del antagningsenheter, och framförallt erfarna lärare, att åtminstone i tanken justera värdet på en viss elevs betyg genom att ta hänsyn till vilken skola som satt det. Typ, ”Kim har i och för sig en 3:a i matematik, men jag vet att mattelärarna på Rinkestadsskolan är väldigt hårda i sin betygssättning”.

Jag har inte haft tid att vare sig tänka eller forska speciellt mycket i den här problematiken, men ingen annan verkar fundera på det här sättet. I stället förs det debatter om graderingssystem, när betygen skall sättas och hur man med nationella prov skall jämföra elevernas kunskapsnivå. Det senare vore ungefär som om Sveriges Hotell och Restaurangförbund skulle ha en nationell värdemätning för alla krogar. För att på det sättet kunna bestämma priset för en viss typ av middag (jämför kunskapsämne) på en viss typ av restaurang (jämför utbildningsnivå).

Just nu grunnar jag vidare på idén att det kanske vore bättre om antagande enheter satte betyg på de elever som antas. Det inkluderar att läraren i årskurs tre börjar läsåret med att sätta betyg på dom som lämnar tvåan. Ingen perfekt lösning, men kanske ett steg på vägen mot ett bättre värdemätningssystem i skolan. Samtidigt är det fortfarande långt ifrån idén om ett pris som genomsyrar all verksamhet i en väl fungerande marknad. En sak som fortfarande saknas är en koppling mellan betyg och produktionskostnad, som ju också mäts i pris (läs kronor).

En annan kul grej vore om skolor satte betyg på skolor. Till exempel om ett gymnasium varje senhöst satte betyg på dom grundskolor som dom nya eleverna kommer från. Snacka om att det skulle påverka vilken grundskola eleverna väljer. Eller om eleverna satte betyg på sina lärare och sin skola. Inte direkt som hos RateMyProfessors.com, utan fem eller tio år efter dom lämnat läraren/skolan.

Kort sagt, det finns massor av nya banor att tänka i. Fast, det är nog enklare att fundera på om det skall vara 10 nivåer i betyget eller i vilken årskurs man bör börja sätta betyg.

Det skolan inte klarar av…

…det tar andra hand om – i det här fallet fritidsverksamheten. I ett konkurrensperspektiv finns det alltså andra organisationer som kan göra det som skolan skall göra. Frågan är vem som fördelar resurserna?

Svenska Dagbladet skriver idag om några superbra grejor som fältare i Skärholmen dragit igång. ”Många ungdomar som vi träffar i vår stadsdel vet ingenting om vilka som styr samhället och hur det styrs” säger Mantha Kasagianni som är fältassistent i Skärholmen. I stället för att klaga har hon gjort något åt det och tillsammans med kollegan Claude Brochard ordnat utbildning för hundratals av dom som skolan inte tagit sitt ansvar för enligt lagen och läroplanen (se vidare 500 elever har utbildats i demokrati). Den andra bra grejen är Dansen visar vägen till självständighet som ger ett exempel på hur man (samma fältare) använt ungdomarnas intresse som motivation att göra mer. Något som iofs är självklart i den moderna pedagogiken. Jag vet inte varför greppet inte används mer i skolan. Kanske för att lärarna inte fått lära sig det, eller för att dans inte finns på dom nationella proven och i betygssystemet.

Mer pengar till fältet och mindre till skolan kanske?