Kategoriarkiv: Stjärnkikarna

Är undervisning en egenart, eller ett nöje?

@larmats twittrade i går om att man nu kan rösta i Edublog awards. @ellwe kvitt(e)rade snabbt en undran om det fanns någon svensk motsvarighet. Varpå @larmats svarade:

“du menar röstande på bästa bloggar, nej inte inom undervisningssfären,men det vore kanske kul. Det är ett sätt att marknadsföra också”

Idag lyfter @ellwe in frågan i sammanhanget Stora bloggpriset genom att lägga till:

“precis, finns ju inom mode och allmänt (där utbildning INTE var en kategori). Väcka intresse, visa att vi finns…vem tar bollen”

image Stora Bloggpriset är ett årligen återkommande evenemang för att utse årets bästa svenska bloggare. Bakom priset, som instiftades 2008, står Aftonbladet och Bloggportalen och syftet är att främja goda prestationer inom svenskt bloggande. En av förra omgångens vinnare var Moderskeppet, som finns representerade bland Stjärnkikarnas gästbloggare.

Vi kan konstatera att det finns 1000-tals svenska bloggar som fokuserar skolrelaterade frågor. Bloggar som drivs av politiker, skolledare, förståsigpåare (som jag ;), lärare och elever – inte minst bland de numera över 5 000 tävlande eleverna i Webbstjärnan.

I går berättade Stora Bloggpriset att de nominerade i tävlingens  sju kategorier nu är klara. I början av nästa år kan allmänheten rösta. Arrangörern har valt följande kategorier (med totalt närmare 2 000 nomineringar):

  • Nöje & Kultur
  • Mode
  • Sport
  • Vardagsliv & Fritid
  • Politik & Samhälle
  • Prylar & Teknik
  • Design & Inredning

Jag kan se värdet av ytterligare en kategori som heter “Undervisning” (eller Utbildning). På så sätt skulle den sektorn lyftas fram i ett aktuellt och nyttigt sammanhang.

Men! Jag tycker det vore mycket coolare om en elevblogg vann i exempelvis kategorin “Politik och samhälle”, en lärare toppade “Nöje & Kultur” och en skolledare sopade hem segern i “Prylar & Teknik”.

I mitt perspektiv är undervisning och utbildning numera en del av vardagen, samhället, teknikutvecklingen och så vidare. Hur ser du på saken?

Mamma fick mig att skriva fort

Med mobilpropparna i örat, sittandes på en bänk på perrongen vid Hornstulls T-banestation, hörde jag nyss en späd röst säga “va fort du skriver”. Jag vände mig till vänster och såg en glad liten flicka med nyfiken min.

Mmmm, muttrade jag halvleende, eftersom jag intensivt försökte få färdigt en liten text om bilden av Joakim Jardenberg.

– Bloggar du?, fortsatte tjejen. – Japp, svarade jag och bestämde mig för att byta fokus en stund. Hon hade två andra tweenisar i sällskap och jag blev nyfiken. Så min följdfråga blev om hon själv bloggade? – Ja, svarade den sötnosen. Men lade efter några sekunder med en ursäktande min till – nä.

Det visade sig att alla tre går i Högalidsskolan och att dom vare sig bloggar i skolan eller hade hört talas om Webbstjärnan. Så marknadsföraren i mig vaknade och sålde på lite om tävlingen. Dom hajjade till när jag nämnde prissumman. Sagt och gjort, jag skrev webbstjärnan.se på baksidan av mitt visitkort och uppmuntrade dom att prata med sina kompisar och lärare. Hoppas dom gör det, och att dom reggar massa lag. V får väl se 😀

Tänker en stund på min gamla marknadsföringslärare, senare vän och mentor, Stickan. Han brukade berätta om en cigarettnasare i Iran, Irak eller var det nu var. Eftersom reklam för cigaretter var förbjudet i landet. så tillbringade han dagarna med att gå runt och placera ut cigarettpaket på olika samlingsplatser i städerna. Ingen bra produkt, men en intressant strategi. Ursäkta jämförelsen. Men, som jag brukar säga, man kan lära sig av marknadsförarnas knep om man har något bra att sälja.

Min mamma jobbade hela sitt yrkesliv som telegrafist på Televerket (senare Telia). Som liten blev jag impad av att hon skrev blixtsnabbt på skrivmaskin – utan att titta på tangenterna! Hur gick det till? Det var ju helt fantastiskt.

Så när jag i 9-an (1973) fick möjlighet att välja “Skrivmaskinskurs” som Fritt Valt Arbete, tog jag tillfället i akt. Helt sjukt, och det vara bara jag och en massa tjejer. Ett val jag aldrig ångrat och haft oändlig nytta av. Senare har jag kunnat hjälpa mina barn på traven lite genom att prata fingersättning.

Att skriva för webben kan tolkas brett. Undrar om barn i dag får chansen att lära sig skriva på tangenbord?

Unga skriver inte som förr, utan mer [uppdaterad]

Marknadsförare kan inte marknadsföra om man inte känner sin marknad. Pedagoger kan inte undervisa om dom inte har pejl på sina elever. Skolledare kan inte locka till sig elevpengar om dom inte förstår ”brukarnas” intressen.

En av mina tjathästar är att lärare måste sätta sig in i barn och ungdomars nya  vardagsliv och kultur (läs den stora delen som handlar om datorer, mobiler och spel). Om man som vuxen bara vågar öppna och kika in genom den digitala dörren så ser man bättre. Till exempel

”en litterär revolution som vi inte sett sedan den grekiska civilisationens födelse”

Citatet ovan är från Andrea Lunsford, professor i skrivkonst och retorik vid Stanfords universitet. Clive Thompson skriver i Wired 17.09 om ”the New Literacy” och utgår ifrån mammutforskningsprojektet Stanford Study of Writing som pågått mellan 2001 och 2006.

Inför en publik

 Thompson lyfter fram att en av dom första sakerna Lunsford såg var att unga idag skriver långt mycket mer än tidigare generationers unga gjort. Men dom gör det på nya sätt, i nya medier och inför en publik.

Du som är vuxen, skrev du för din lärare eller en publik när du gick i skolan? Att skriva på webben är att skriva för en publik som finns över hela världen. Ungarna har fattat det. Och jag är otroligt stolt över att få vara delaktig i Webbstjärnan och dess utbildningsmaterial, som bland annat handlar om skrivande på webben. Att publicera skolarbete på webben innebär ett kreativt kunskapande för elever, deras lärare och alla oss som kan ta del av det som skapas.

Det är sant att läsning av skönlitteratur utvecklar den språkliga förmågan. Men för vilken värld? Den gamla eller den nya? Ta in webben, mobilerna, datorerna och spelen i skolan. För där kan just nu hända så mycket mer än vad som sker i det övriga livet.

[Uppdatering 2009-10-19]: Den 12 oktober publicerade Stanford News en egen artikel om Andrea Lunsfords forskning och resultat. Där förs begreppet ”Epistemic writing” fram. Ett skrivande som ”skapar kunskap”, enkelt förklarat att man lär sig[själv) medan man skriver.

Ett närbesläktat begrepp är ”autocommunication”, dvs skrivande för sig själv – den egna tankeutvecklingen. Jag vill lägga till att vi bör notera att man ofta med ”skriva” underförstår bokstäver, dvs traditionell text. För mig skall skrivande ingå i ett ”vidgat textbegrepp” (som omfattar bild, ljud, mm). Det blir då betydligt mer intressant. Och apropå @Ann-Marie Körlings twitter idag ”Ge mig förslag på vilket skrivande som vi kan förvänta oss om 10 år…HUR SER DET UT? VAR LÄSER MAN DET?” så är mitt korta svar:

Om 10 år är det ännu mer skrivande med flera medier än det bokstavliga uttryckande. Vi kallar det idag för ljud/video-redigering. Men det händer än mer spännande saker i skallen när vi gör det audiovisuellt. Vi gör det på webben, inklusive med mobila verktyg.

Viralt lärarlärande, så marknadsför du ny pedagogik

Ta chansen att lära som dom mest innoverande lärarna jag känner till. Nya lärare utbildas annars formellt på det gamla sättet. Med samma passerade metoder fortbildas gamla lärare. Hela Lärarlyftet och “behörig lärare” bygger på föråldrade idéer. Skolverket, som numera tagit över skolutvecklingsbiten, har inte ens hjärna nog att regga en uppenbar domän (Lärarlyftet.se). I stället förespråkar jag viralt lärande. På bara en timme hinner en gammal lärare som lär på nya sätt dela med sig av fascinerande verktyg, pedagogiska tricks, stimulerande begrepp (viral learning), med mera.

Jag menar att att pedagogik ska marknadsföras, inte förmedlas. Alltså tänker jag dela med mig av exempel på några duktiga marknadsförare av nya bildningsmetoder. Du som följt Skolmarknad.info har kanske gissat att först ut på plan är Bob Sprankle. I bland annat sin podcast Bit By Bit har Bob  i flera år delat med sig av sina och andras lektioner och lärdomar. Nu sprider jag återigen dom erfarenheterna vidare likt en tacksam virusbärare.

Lär genom varandras lärarexperiment

Precis innan jag publicerade detta twittrade @Stefan_Palsson en länk till Learning is social, computational, supported by neural systems linking people. Den artikeln lyfter i princip fram aktuell forskning kring barns lärande, tex:

“Research has shown that humans learn best from other humans, and a large part of this is timing, sensitive timing between a parent or a tutor and the child”

Och så här i efterhand kan jag bara konstatera att det är precis med samma insikter som Bob Sprankle undervisar. [Uppdatering 13.20: Stefan Pålsson lyfte i mars fram liknande resonemang från David Weinberger i sin artikel Digitalt kaos och lärande.]

Men det viktiga här är att generalisera den förståelsen till lärande om lärarande lärare emellan. Eller omformulerat: “lärare lär bäst från andra lärare”. Och lärande innebär för mig och många många andra kreativt kunskapande genom konverserande i sociala medier.

Koncept som “sandbox learning”, “algebraic reasoning” och “viral learning”, verktygen Lego Digital Designer , Scratch, med mera berättade Bob Sprankle nyligen om när han reflekterar över sin pedagogiska utveckling. Samtidigt frågar Bob efter synpunkter, reflektioner, nya idéer. Hör efter själv:

[dewplayer:http://www.bobsprankle.com/bitbybit/podcast/bitbybit071109.mp3]

Investera en timme av ditt liv och lyssna genast på Bit By Bit #84 . Om du sen experimenterar vidare så lovar jag att du lär dig massor. Kanske mer än en hel kurs i Lärarlyftet.  Naturligtvis tycker jag också att du borde börja prenumerera på Bob Sprankles poddar. Hur du gör det? Jag tänker som Bob – det vill säga: det lär du dig bäst själv. I paketet ingår att du snabbt blir sugen på att också dela med dig av dina erfarenheter. Det fina i kråksången är att du lär dig hur detta går till genom att se, höra och läsa om hur dina kollegor gör. Det tar lite tid, men strunt i P1 Sommar så är den saken kirrad.

Och om du twistar till ditt egna lärdelande lite, tex som Don Tapscott i mitt förra inlägg, så är chansen stor att dom pedagogiska landvinningarna sprider sig likt ett virus. I alla fall är det precis det som är alla marknadsförares våta dröm idag Dom lämnar att mer den gamla annonseringsmodellen (kommersiell pedagogik) och utvecklar fräscha grepp den nya sociala mediesfären.

Överge dom gamla lärarutbildningarna

Om jag hårddrar det lite kan den gamla formen av pedagogisk forskning och praktiskt spridande beskrivas som en långsam och omständig process. Utifrån grundidén att pedagogik bör vara vetenskapligt prövad skall det först forskas, vilket innebär någon form av studier och akademisk granskning. Det senare innebär ofta tidsödande författande av skriftliga rapporter på konferenser och publicerande i vetenskapliga tidskrifter. När så att säga modellen blivit accepterad skall den in i läroböcker och undervisning på lärarhögskolor. Läs gärna hur marknadsföringsgurun Seth Godin denna vecka sågar läroböcker. I det uppdaterade inlägget skriver Godin att han:

“got more mail about this post than any other post ever. People pointed to Flatworld and to Quirk, and so far, more than 94% of the letters aggressively agree with me.“

Förhoppningsvis suger därefter lärarna som fortfarande läser läroböcker in dom nya metoderna. Några år senare hamnar dom i klassrummen och den nya pedagogiken praktiseras. Under tiden har läroplanerna hunnit göras om.

Naturligtvis kan aktiva lärare fortbilda sig om det senaste, som i tex Lärarlyftet. En grej som inte ens finns, i betydelsen att satsningen inte har en egen domän (se mer i ps-et nedan). Nu bortser jag ifrån mina egna fördomar om kvalitén och inriktningen på (pedagogisk) forskning. Den kan tendera att bli av mer akademisk än praktisk karaktär. Akademisk i betydelsen att det handlar mer om att tillfredsställa sysselsättnings- och vetenskapspolitiska mål än bildandet av unga människor och deras kunskap.

Ett annat, kanske ovetenskapligt, sätt att sprida nya pedagogiska grepp är direkt mellan lärare. De senaste åren har vi i den svenska skolan sett ett ökat intresse för lagarbete. Något som ivrigt påhejas uppifrån, läs skolpolitiskt läroplanerande. Det kan ju verka konstigt att det inte alltid har varit lärarlag överallt. Något som jag själv insåg efter ett tag som lärare (i marknadsföring) på Stockholms universitet. Då var det inte speciellt mycket utbyte mellan lärarna i universitetet. I stället var det några av oss som på eget initiativ tipsade och coachade varandra. Och mycket av vår pedagogiska utveckling skötte vi utanför universitetet. Som konsulter och i olika privata utbildningsorganisationer.

Nåväl, i det enkla idealfallet testar en lärare en ny grej. Filar lite på pedagogiken. Berättar om den i lärarlaget. Kollegorna suger åt sig som svampar och modellen sprider sig. Men, för att det skall bli riktigt värdefullt i ett politiskt perspektiv borde läraren i fråga forska (vetenskapligt) om saken. Delvis för att bevisa att det är bra grejor, delvis för karriärutvecklingen. En akademisk poäng i bagaget smäller troligtvis högre vid lönesättningen än kollegornas allmänna gillande. Fast, det kanske är ännu en fördom från min sida igen. Hur som, den akademiska injektionen tar tid (från undervisning och kollegialt utbyte på hemmafronten.

En variant är också när mer eller mindre offentliga organisationer, eller huvudmän, samlar in och sprider idéerna om pedagogiska landvinningar. Typ redaktörer hos KKS, fackliga och arbetsgivarinitierade medier. Här drar en mer eller mindre duktig reporter ut i fält, sammanfattar det som sker och förmedlar det som medieägaren anser vara värt att förmedla.

Jag känner att det kan bli för långdraget att blanda in läromedelsförlagen i den här utläggningen. Jag nöjer mig med att peka på att läromedelsförlagen förmodligen mer eller mindre indirekt påverkar pedagogiken genom böckernas utformning. Samma behandling får diverse lärarbesökta traditionella fora som exempelvis Skolforum. Observera att denne kommersiella nyckelaktör, för det vill jag nog säga, sett till att regga rätt domäner på webben.

Med undantag för lärarlagsutbytet och konfererandet, domineras de gamla metoderna av långsamhet och det tryckta ordet.

Var beredd att tänka om på vägen

En härlig nykomling, nåja, i sammanhanget är Lektion.se där det finns  “tusentals tips och idéer till din undervisning”. Grundat av lärare, producerat av lärare samt använt av lärare och många andra (som jag). Bland dom senare ingår allt fler aktörer som vill marknadsföra (i dess breda innebörd) sina varor, tjänster och innehåll till skolan. Lektion.se revolutionerade spridandet av pedagogiska idéer på flera sätt. För det första kommer idéerna (mest) från lärare. Å det andra så är det som petas in omedelbart tillgängligt för alla.  På det tredje konverserar medlemmarna med varandra. I det fjärde sker pedagogikbyggandet dygnet runt under hela året.

Nu är det ett tag sedan jag snokade runt i Lektion.se, men fortfarande verkar tipsandet mest ske i form av text (diskussionsforum) och skrifter (pdf-filer). Samtidigt har det blivit allt enklare och billigare att på webben producera och publicera ljud, video och animationer/screencasts. Dessutom är Lektion en skyddad trädgård. Det vill säga man måste in för att se. Och även om hela härligheten är webbaserad, så är det inte speciellt mycket länkat in och ut till resten av webben.

Det gör att Lektion.se måste tänka om sin modell, struktur, och teknik. Vilket jag anar (på goda grunder) att dom håller på att göra. Förhoppningsvis blir det ett nytt fräscht stöd för viralt lärande i sociala lärarmedier.

IT om du vill, men hur?

Infontologerna Per Johansson och Simon Winter publicerade häromdagen ”Läraren blir viktigare med IT i klassrummet”. Enligt min mening har  IT funnits i klassrumen sen start (krittavlor, målade planscher, blyertspennor, rullbandspelare, osv). Precis som Per och Simon pekar på är det många och allt fler tongivande aktörer som visar det uppenbara. Att datortekniken, numera kallad IT eller IKT, tvingar oss och “skolan” att tänka om alltifrån bildningens innehåll till dom kunskapande processerna.

Min ambition är att accentuera vikten av att dela med oss av insikter och erfarenheter om hur detta redan går till. Inte att det bör göras. För sanningen är att verkligheten redan har sprungit om traditionella skoltyckare. Och då syftar jag på politiker, intresseorganisationer (som fackförbund) och faktiskt många föräldrar.

Vilka är dom svenska lärarna som lär viralt?

Jag tänker spontant på en speciell lärare som jag inte vågar “hänga ut” här. Människan i fråga har på mindre än ett år gått från antiwebb till nätaktivist. Denne, numera också lärarlärare, har gjort underverk med eleverna, vunnit pris för sina insatser och börjat arbeta med att sprida sina nyvunna erfarenheter till kollegor i hela landet. Det sorgliga är att rektorn inte bryr sig. Och kollegorna på skolan rynkar på näsan.

Naturligtvis finns det fler sådana svenska lärare. Och tack och lov är förmodligen dom flesta uppskattade av både kollegor och chefer. Flera har jag nämnt här tidigare. Och jag skall återkomma till många andra. Men jag är osäker på om någon hunnit lika långt i tanke och gärning som Bob. Tipsa oss gärna på vägen.

 

p.s. När jag skrev detta och letade efter Lärarlyftet.se konstaterade jag att domänen var ledig, så jag reggade den. (men har ännu inte hunnit peka om den till nåt jag gillar, vilket beror på den långsamma hanteringen hos Surftown, den registrar jag av misstag valde – så fort jag blivit av med dom så kommer den upp). Om någon myndig person vill ha den domänen så lär det gå bra, bara att kontakta mig. Lararlyftet.se, som inte pekar någonstans,  reggades av Dieter Larsen på Chalmers 2008-05-23. p.s.

Webbstjärnan i linje med engelska förskolerplaner

The Guardian skriver om ett förslag i Storbritannien som handlar om att göra om kursplanen för primary school (upp till 11-årsåldern). Artikeln, som heter “Pupils to study Twitter and blogs in primary schools shake-up”, bygger på ett första utkast av den nya planen .Bakom förslaget ligger Sir Jim Rose, fd chef för Ofsted (the Office for Standards in Education, Children’s Services and Skills).  Kursplanen skall vara klar om en månad och lär handla om att de nuvarande fristående 13 ämnesområden ersätts av sex kärnområden. Och högt upp på listan över viktiga kunskaper står det:

“Barn som lämnar F-3 skall vara bekanta med bloggar, poddsändningar, Wikipedia och Twitter som informationskällor och olika kommunikationsformer [min översättning]”.

Med andra ord ligger de föreslagna förändringarna helt i linje med Webbstjärnans utveckling. Nästa läsår utvidgas nämligen hela tävlingen och erbjudandet till att omfatta alla årskurser i svenska grund- och gymnasieskolor. Nu behövs det bara att svenska skolutvecklare gör som Sveriges Television (som följer BBC:s fotspår i anpassningen till den nya mediala världen).

Kan den digitala generationen tänka?

Clever.com (inte webbplatsen, utan radioprogramsinslaget) här är det mest intressanta jag har hört i år:

[dewplayer:http://downloads.bbc.co.uk/podcasts/radio4/analysis/analysis_20090312-2015a.mp3]

Nu skall jag försöka sälja in idén att du också snarast möjligast skall ta dig tid att lyssna.

I marknadsföringen är det centralt att förstå marknaden. Och där ingår det som brukar kallas konsumentbeteende, en disciplin som omfattar psykologi, sociologi, med mera. Ofta handlar det om att kliva in i huvudet på konsumenten för att förstå vad som händer där. Vi är många som länge funderat om insidan av skallen (läs hjärnan) kanske ser annorlunda ut hos dom som är uppväxta med digitala medier jämfört med oss “digitala invandrare”.

Jag tror att marknadsförare, vars målgrupp är barn och ungdomar, inte bryr sig så mycket om den frågran Dom har snarare konstaterat att ungdomsmarknaden måste bearbetas på den digitala generationens sätt. Och det sättet är annorlunda än traditionell marknadsföring. Och ni som känner mig vet att jag tycker att i grunden handlar pedagogik och marknadskommunikation om samma sak.

Kanhända att det är mitt “perceptual set” som gör att jag ser och hör mycket kring frågan om annorlunda hjärnor just nu. Se till exempel mitt inlägg iBrain och vår nya hjärna [uppdaterad] i weconverse för några månader sedan. Därför känns det rykande aktuellt att tipsa om ett inslag i BBC Radio 4’s Analysis. Det heter som sagt clever.com och sändes i går kväll. Programförklaringen lyder:

"A growing number of scientists are concerned that we are creating a digital generation, growing up online but unable to think, concentrate and learn in the way that their forebears did”.

Beroende på vilken generation du tillhör så kan du göra lite olika saker. Förutom att klicka på spelknappen ovan kan du:

Sen har jag mer på lut. Men undrar nyfiket på vad du tänker om saken? Och om det betyder nåt för hur man guidar barn och ungdomar när dom gör saker på webben?

BETT och långsam marknadskontakt

För en månad sen var jag på BETT i London. Det blev några dagar fyllda av intryck, spännande möten och delvis några nya insikter. Jag hade innan bestämt mig för att lägga ett marknadsföringsperspektiv på mitt besök. Nu blev det direkt inga whow-upplevelser för min del. Mer om det skriver jag i kommande nummer av Datorn i Utbildningen och jag skall uppdatera med en länk till mitt inpass där om/när DiU lägger ut texten på webben. (Och senare som ett inlägg här i Skolmarknad, men jag vill ge dom chansen att pressa ut pappersversionen först :-). Men, det som föranleder det här inlägget är ett mejl jag fick för en halvtimme sedan.

På BETT hade alla mässbesökare registreringskort/namnlappar med en personlig streckkod. Utställarna var försedda med streckkodsläsare, vilket underlättar kontaktskapandet. En relativt gammal teknik, men väl beprövad och väldigt kostnadseffektiv. Jag svarade artigt men bestämt nej några gånger när utställare frågade mig om dom fick scanna min namnlapp. I mitt tycke är det oproffsigt att scanna koder bara för att samla namn. Speciellt när utställaren ändå borde fatta att jag var inte intresserad av dom. Och dom borde som regel greppat att jag var ointressant för dom. Man skall bara inleda en fortsatt dialog när man ser möjligheter till ett ömsesidigt värdeskapande.

image Ett undantag var en monter där USB-FlashDrive.co.uk visade coola USB-grejor, framförallt minnesstickor i alla möjliga färgglada och spännande former. En kvinna i montern såg min lystna blick, frågade om jag var intresserad och vem jag var. Vi växlade några ord under en knapp minut. Avslutningsvis frågade hon om jag ville få mer info och föreslog en scanning. Jag tackade ja.

Så långt så väl. Sen tog det en månad (30 dagar) innan mejlet kom. Det var minde bra. Dom borde skickat uppföljningen direkt. En enkel sak (om mässarrangören kunde erbjuda det, vilket jag inte vet). Å andra sidan var det bra att avsändaren var en person, även om jag inte är säker på att det var just henne jag pratade med. Mejlet, med den välformulerade rubriken “Branded USBs for students and staff” började så här:

Dear customer,
Thank you for visiting our stand at the BETT Show, it was great to meet you

och slutar så här:

I look forward to hearing from you.
Kind regards,

Sara MacAndrew-Uren
Account Manager – Public Sector
USB-Flashdrive.co.uk
saram@usb-flashdrive.co.uk

Däremellan några bilder och lite säljtext. Jag hade nog passat på att stimulera till handling genom ett lockande erbjudande. Men å andra sidan kanske dom sorterat bort det i just mejlet till mig. Det är ju möjligen så att dom siktar på marknaden i Storbritannien och jag är ju svensk i Sverige. Inget fel i det. Skickliga marknadsförare väljer sin marknad med omsorg. Man kan ju inte göra gott för alla.

Kanske du kan sno lite idéer och tankar från det här exemplet när du marknadsför din skola (eller vad du nu gör för nyttigt här i världen). Alla har vi något gott att erbjuda.