Kategoriarkiv: Reflektion

Är undervisning en egenart, eller ett nöje?

@larmats twittrade i går om att man nu kan rösta i Edublog awards. @ellwe kvitt(e)rade snabbt en undran om det fanns någon svensk motsvarighet. Varpå @larmats svarade:

“du menar röstande på bästa bloggar, nej inte inom undervisningssfären,men det vore kanske kul. Det är ett sätt att marknadsföra också”

Idag lyfter @ellwe in frågan i sammanhanget Stora bloggpriset genom att lägga till:

“precis, finns ju inom mode och allmänt (där utbildning INTE var en kategori). Väcka intresse, visa att vi finns…vem tar bollen”

image Stora Bloggpriset är ett årligen återkommande evenemang för att utse årets bästa svenska bloggare. Bakom priset, som instiftades 2008, står Aftonbladet och Bloggportalen och syftet är att främja goda prestationer inom svenskt bloggande. En av förra omgångens vinnare var Moderskeppet, som finns representerade bland Stjärnkikarnas gästbloggare.

Vi kan konstatera att det finns 1000-tals svenska bloggar som fokuserar skolrelaterade frågor. Bloggar som drivs av politiker, skolledare, förståsigpåare (som jag ;), lärare och elever – inte minst bland de numera över 5 000 tävlande eleverna i Webbstjärnan.

I går berättade Stora Bloggpriset att de nominerade i tävlingens  sju kategorier nu är klara. I början av nästa år kan allmänheten rösta. Arrangörern har valt följande kategorier (med totalt närmare 2 000 nomineringar):

  • Nöje & Kultur
  • Mode
  • Sport
  • Vardagsliv & Fritid
  • Politik & Samhälle
  • Prylar & Teknik
  • Design & Inredning

Jag kan se värdet av ytterligare en kategori som heter “Undervisning” (eller Utbildning). På så sätt skulle den sektorn lyftas fram i ett aktuellt och nyttigt sammanhang.

Men! Jag tycker det vore mycket coolare om en elevblogg vann i exempelvis kategorin “Politik och samhälle”, en lärare toppade “Nöje & Kultur” och en skolledare sopade hem segern i “Prylar & Teknik”.

I mitt perspektiv är undervisning och utbildning numera en del av vardagen, samhället, teknikutvecklingen och så vidare. Hur ser du på saken?

Skolor bygger (inte) varumärken genom bra lärare

Det slår/irriterar/bedrövar mig att många av dom fantastiska lärare jag stöter på i och genom sociala medier verkar vid skolor som för mig är obekanta. Det vill säga att lärarna i fråga mörkar/undviker/hymlar om vilken skola dom arbetar på.

På måndag kväll är det TeachMeet Skolforum 09,

“ett informellt möte för lärare, gjort av lärare. Det är för oss som är intresserade av IKT i klassrummet. Ett härligt, intensivt och inspirerande möte med kollegor, nätverkande i en trevlig miljö och mängder av exempel om vad som händer ute i klassrummen idag”.

Jag planerar att livesända hela härligheten på www.bambuser.com/channel/TMskol (och hashtaggen är #TMskol). Här är en liten teaser:

 

Mötet är en okonferens och vi lär vara väldigt uppkopplande. Med reservation för en verkligt slarvig (ont om tid) minianalys, är det skrivande stund:

  • 4 organisatörer. Samtliga anger var dom verkar (skolor i Nacka regerar)
  • 43 detlagare. Två är “bara” individer utan organisatorisk koppling. Åtta stycken namnger sina skolor och har en länk. Lika många gör samma sak med sin huvudman (ingen skolenhet angiven). Och 12 har någon annan organisation än en skola/huvudman som organisatorisk tillhörighet. Resten anger bara någon slags namn/organisation.
  • 8 mikropresentatörer (7 minuters). Tre har skrivit namnen på sina skolor (och några är inte på en “skola”)
  • 1 nanopresentatör (2 miniuters). Namn och skola angiven.

I min skalle ger TeachMeatet en förstärkt bild av att Nacka kommun och Årstaskolan är på och fett intressanta. Båda hade redan en stark position i mitt medvetande och deras närvaro på TeachMeatet cementerar bilden. Sen får jag faktiskt gå tillbaks till listan för att påminna mig om någon annan skola/huvudman. Fredrika Bremergymnasiet lyser starkast för mig  (för där har jag än gång pluggat), och ett lag därifrån vann pris i Webbstjärnan 09 (en av mina uppdragsgivare).

Gör gärna en snabbtitt själv i deltagarlistan och fundera över vad du ser – och inte ser. Det är en gammal sanning att repetition är nödvändigt för att saker skall hamna i långtidsminnet. Du lär nog inte missa sponsorerna (e-utvecklarna i Nacka och Webbstjärnan). För där är det direkta synliga kostnader inblandade och då krävs det motprestation.

I mitt tycke är alla som kommer till mötet fantastiska människor. Och om dom jobbar på en skola så borde jag, och alla andra, få reda på det. Dessutom är de deras ansvar att se till att den saken sker. Men dom kanske inte vill (vilket i så fall är konstigt).

Varför är det så få som aktivt marknadsför (sin skola)?

Jag vet inte. En deltagare har jag frågat i ett annat sammanhang. Svaret blev ungefär “inte tänkt på, jag kanske ska fråga om lov”.

Vad säger man om sånt?

Min grundsyn är att allt som alla gör på en skola på ett eller annat sätt är marknadsföring och därmed påverkar skolans varumärke. Därför skall man göra bra saker och ständigt tjata om vilken skola man arbetar på.

Skolan och dess huvudmän bör i sin tur hjälpa medarbetarna att rita och underhålla en sådan god cirkel.

Marknadsföring och föräldramöten

Det är mycket föräldramöten just nu. Har själv varit (som förälder) på tre stycken dom senaste veckorna. Det på Kunskapsskolan i Fruängen var riktigt bra, om än med lite för mycket information. Min, och många andras, erfarenhet av just föräldramöten är att dom tenderar att handla om informationspress. Från skolan till föräldrarna.

Jag vet inte om det alltid är så, eller varför. Tänker ibland att det kan bero på lärare som brinner av att utnyttja chansen att informera föräldrarna om allt som är viktigt. Men vad förväntar vi föräldrar oss av ett föräldramöte? Det borde lärarna ta reda på, om dom inte redan gjort det.

Informera mindre

I gåreftermiddag twittrade @opedagogen “i väntan på föräldramöte”. Observera att Maria Andersson i Visby är “Öpedagogen”, men prickarna försvinner lätt på nätet. Nu gör det inget, bara bra marknadsföring, eftersom man därigenom kommer ihåg henne så lätt.

Direkt, kanske lite väl hastigt, twittrade jag tillbaks:

“snälla, försök fråga mer och informera mindre (än som brukar vara kutym på föräldramöten…)”

En fara med max 140 tecken (i Twitter) att man blir lite otydligt. Att i det här fallet mitt kvitter uppfattas som kritik mot Maria. Men det var det inte alls frågan om. Jag känner ju knappt (till) henne, än mindre hur hennes föräldramöten brukar vara. I stället var det ett slarvigt försök av mig att peka på en viktig sak. Vikten av att lyssna. Något som i marknadsföringssammanhang ofta faller under rubriken “marknadsundersökningar”. Men det kan ju också vara så enkelt som att ta alla tillfällen i akt att lyssna på, och inte bara föra ut information till, marknaden.

Lyssna mer

För fyra år sen var jag med på ett seminarium för skolfolk i Farsta (delvis återrapporterat i ett avsnitt av Skolsmart). Bland alla intressanta föreläsare fanns Magnus Wallner som arbetade inom Stockholm stads utbildningsförvaltning med att förbättra just föräldramöten. Magnus gjorde en fantastisk föreläsning, med handgripliga demonstrationer av hur det tyvärr kan se ut i klassrummen på föräldramöten.

Jag tittade igenom mina ganska digra anteckningar från mötet i Farsta. Googlade lite också och hittade Guldsitsen – om tillitsfulla relationer, ett pdf-dokument  från Socialtjänstförvaltningen och Spånga-Tensta Stadsdelsförvaltning. Jag har fräckt tagit mig friheten att ladda upp det på Calameo, så att du kan bläddra i det direkt på webben (och här nedan). Calameo är en gratistjänst som IT-mamman tipsade oss om i början på året.

Det finns massa matnyttigt i det 40-sidiga dokumentet. Tips och erfarenheter från Magnus Wallner och många fler. Här är några av de viktigaste punkterna sammanfattade av Magnus Blixt och Lena Bowern (två av mina barns fd lärare):

  • Våga testa! Att göra lite är bättre än att inte göra något alls.
  • Ha syftet med mötet klart för er. Fall inte i fällan att börja informera en massa för att ”alla ändå är samlade”.
  • Gör inledningen kort, gärna max fem minuter. Resten av tiden ägnas åt föräldrarnas diskussioner och åsikter, gärna
    med förberedda diskussionsfrågor.
  • Akta er för att hamna i försvarsställning, ni är där för att lyssna och behöver inte ha alla svar.
  • Hitta en bättre lokal än klassrummet. Gärna med möjlighet till kafésittning i mindre grupper.
  • Fråga föräldrarna vad de tycker om den här typen av möten, utvärdera!

Vårda föräldrarelationerna

Just det här med “relationer” är sedan många år centralt inom marknadsföringsområdet. Att skapa och upprätthålla värdefulla relationer är enligt många den centrala marknadsföringsstrategin. Och då handlar det mycket om att lyssna.

Jag har knappt hunnit skumma igenom handledningen själv, men jag känner igen det som Magnus Wallner lyfte fram för flera år sedan. Och är samtidigt rädd att tankarna fortfarande inte nått ut till alla.

Till sist vill jag bara lägga till ett eget tips.

Planera, genomför och avsluta föräldramötet på ett sätt så att dom närvande brinner av att berätta för sina vänner om hur bra mötet var.

Det är god marknadsföring det.

Strax dominerar ungas innehåll

Användarskapat innehåll är något som medieaktörer, affärsanalytiker och andra numera fått upp ögonen för. Många tecken talar för att barn och unga strax kommer att helt dominera det globala innehållsskapandet. Vad händer då?

I dagarna publicerade Internetworld min krönika “Skolan är nästa stora affär” (även i Digitala affärer). Här följer en mer utvecklad analys och bakgrund till min slutats.

Fler unga människor

I den gamla världens demografi (tex Sveriges, Frankrikes, och amerikas) tenderar det att synas en smal midja i de yngre åldrarna. Samtidigt föds det bebisar som aldrig förr. Samtidigt, i den nya världens ålderspyramider (läs gamla gamla världen, tex Asien och Östeuropa) är det tjockt med barn och unga. Men oavsett var i världen vi tittar, så är det dom nya generationerna som är digitalt infödda.

Tid till två saker

Unga har gott om tid, både framför sig och så kallad “fri” tid. Barn (0-7), tweens (8-12) och tonåringar (13-25) spenderar en stor del av sin (fria) tid framför mobilen, spelkonsolen, datorn och därmed på näten. Ofta, men inte alltid, handlar det om att konversera med kompisarna, för att på så sätt utveckla sitt sociala liv/varumärke/identitet.

En annan stor del av tiden går åt till att vara i skolan. Av outgrundliga anledningar (läs politiker som inte ens invandrat digitalt) har skolan inneburit en skyddad verkstad. Skolfolk har länge av ekonomiska och pedagogiska skäl valt att hålla den digitala världen utanför skolans väggar.

Trendigt med IT i skolan

Men i år har något hänt. Helt plötsligt mejlar politiker och andra högljudda aktörer inom skolområdet fingrarna av sig för att få in debattinlägg, uttalande, konferensteman, partiprogramförklaringar, EU-policys, etc. som lyfter fram:

“IT måste in i skolan”

Många borde skämmas över att säga det nu. Det vill säga först när alla andra säger samma sak. Men sådan är den sociala människan – säkrast att göra som dom andra. Även om man i grunden inte vet vad som pågår. För hur skall man kunna göra det när man aldrig raidat i WoW, byggt hus i Sims, klippt i Stardoll, chattat på MSN, laddat upp på Bilddagboken eller ens prövat vuxenvarianten Twitter.

Alla skall naturligtvis inte skämmas. Tvärtom. Många har länge försökt få gehör för behovet av att anpassa skolgången till en ny digital verklighet. Det riktigt positiva är att fler nu lyssnar på dom som velat förnya, förändra och utveckla med hjälp av digitala verktyg.

Detta händer inte bara i Sverige. Många länder ligger före och andra ligger efter. Oavsett var jag tittar så ser jag dock en global trend, där fler skolor inför datorer, mobiler och dataspel som en central del i skolarbetet. I bästa fall genom two-to-one, dvs en dator och en mobil till varje elev och lärare.

Skolan kommer utveckla

Även om jag menar att vi på lång sikt måste lägga ner institutionen “skola”, så är jag innerligt glad över att skolan nu äntligen kommer vara med på noterna. Framförallt ser jag fram emot att fler vuxna människor i konversation med dom unga kommer att närma sig varandra. Och på köpet digitalt koppla ihop sina respektive innehållsbubblor.

En sak har slagit mig i arbetet med Webbstjärnan. Där märks det tydligt att unga, tack vare att det handlar om skolarbete, skapar innehåll på webben som är relevant för en bredare krets än dom närmaste kompisarna. Vi har naturligtvis sett liknande saker förr. Blondinbella var 17 när hon blev rikskändis. Nyligen har 14-åringarna @hejg och @jocap solklart kopplat ihop sina webbgärningar med vuxenvärlden. Och @forskolanimobil lovar gott för dom riktigt unga.

Min logiska slutats

Givet är att dom unga är många till antalet. I många fall dominerar dom demografin. Dessutom, det tar tid att att skapa innehåll. Vilket gäller oavsett om det handlar om text, ljud, bild eller video.  Tid krävs också för att lära sig, men också utveckla, digitala verktyg. Det senare har i sig revolutionerats genom open source.

Tid är en resurs som unga människor har gott om. Vidare är det mer eller mindre självklart att mer digitalt skolarbete innebär motsvarande mer publicerande på näten där barn och unga skapar innehållet. Med andra ord ungt användarskapat innehåll.

Om nu resten av världen varit mer digital än skolan, så är det ett enormt innehållshål som nu snabbt kommer fyllas av nya människor.

Kort och gott. Innehåll från barn och unga kommer alldeles strax att dominera på näten.

Vad händer då?

Ja, vad händer när det mesta som finns faktiskt är skapat av dom unga? Det är en intressant fråga, som jag inte har något bra svar på. Dessutom beror det ju på ifrån vilket perspektiv man ser saken.

I ett politiskt demokratiskt perspektiv lär det ju vara extra intressant. Man brukar ju säga att makten över ordet är central. I den post-printade världen har sökmotorerna blivit ett viktigt instrument, även om politiska policymakare inte verkar ha fattat det. Sök idag på några nyckelord och chansen är stor att material från vuxna toppar träfflistorna. Gör samma sökning om två år, då är det sannolikt så att dom ungas prylar bubblar fram i stället.

Spännande är det i alla fall. Eller hur?

Var med!

Jag avslutar genom att citera mig själv: “Jag jobbar aktivt med att hotta upp hur vi tar hand om barn och ungdomar. Och framförallt om hur vi ska åstadkomma världens bästa start i livet för nya människor. Nu ska vi göra företagandet i skolan på nätet till en ännu bättre affär. Hoppas du vill vara med”.

Marknadsföring av Tapscott versus pedagogik om Moodle

Här är ett exempel på hur smart marknadsföring är bättre en fin pedagogik. Jag har äntligen tid att läsa ikapp en massa bloggar på webben och har hunnit till Bengt Båvegårds Brainjam.  Jag fastnar för ett par av inläggen som i princip är vidaredelning av filmer som vill sälja, i och för sig radikalt olika, saker. Inläggen handlar om en bok/projekt respektive ett pedagogiskt verktyg (LMS). Jag kände till båda och var öppen för att lära mig mer.

När det gäller grownupdigital.com blev jag mer sugen. Och för moodle.org blev jag avtänd. Bara en sån sak som att tvingades se vad moodle betyder (en akronym) – boooring. Jag tittade inte ens klart på filmen. Nåväl, kolla och döm själv.

Den första:

 

Den andra:

Senare läser jag att Bengt fick en stroke den 4 maj och kurerar sig. Krya på dig mannen! Världen behöver dig.

Historiens bästa start i livet – utan Skolan!

Sedan några år har jag lekt med tankar om en framtid utan “Skola”. Första gången jag offentligt delade med mig av dom idéerna var i slutet av 2007 under min key note “re-thinking Learning (again)” för EDEN. Och ni som känner mig vet att jag i över 10 år generellt sett tjatat om att “Tänka om”. En insikt som väcktes när vi jobbade fram den vetenskapliga artikeln “Interactive Media face Artificial Consumers and marketing theory must re-think”.

“Tänk om!” i betydelsen att vi tänker fel. Men samtidigt också “Tänk om?”, i betydelsen att vi kan göra nytt, kreativt och annorlunda. Den gemensamma nämnaren är dom ofantliga samhällsförändringar vi befinner oss i. Inte minst gäller det alla teknologiska landvinningar som många förbisett eller missförstått.

Mitt tänk i ett bildningssammanhang bygger på att institutionen “Skola” formades i ett samhälle vars förutsättningar var helt annorlunda än den värld vi lever i idag. Dessutom blir det allt klarare att framtiden lär bli radikalt annorlunda – och bättre. Och jag är definitivt inte ensam om att peka på hur missanpassad dagens skola är.

Det hindrar inte att det sker otroligt bra saker varje dag i världens alla skolor, inklusive de svenska. Mitt inlägg “Svenska lärare långt före utbildningspolitiken” i weconverse för några dagar sen möttes av stor positiv respons från flera håll. Många av kommentarerna höll med om både att lärare kan och vill verka i nya former samt att det politiska ledarskapet saknas. Jag blir också glad när nu Apple och Rektorsakademien lyfter fram sin variant i deras koncept TÄNK OM. Samtidigt menar jag att det inte räcker att utgå ifrån skolans uppdrag och 1-1. Vi måste tänka större än så och se över vårt, samhällets, “uppdrag” bortom skolan.

Min vision är alltså “Historiens bästa start i livet” och strategin är att glömma skolan. Vi måste tänka nytt och inse att skolan kan inte lösa allt. “Skolan” löser en del problem idag, men blir ständigt utsatt för nya pålagor “von oben” (läs politiker), minskade resurser och självpåtagna uppgifter (av kärleksfullt och ambitiöst skolfolk som vill väl, men riskerar att bränna ut sig på köpet).

Så i mån av tid försöker jag samla på mig intryck från olika håll om hur läget är och vad vi tycker oss behöva för att bygga upp helt nya sätt att förverkliga visionen om en livsstart för barn och ungdomar som får det moderna projektet, och “Skolan”, verka som en velicoped jämfört med en Tesla.

Det jobbiga, för mig personligen, i sammanhanget är risken att bli missförstådd. Jämför myten om budbäraren som blev skjuten för att han kom med dåliga nyheter (Shooting the messenger). Jag kan förstå exempelvis lärare jag möter, senast Le’Anne Ponen, som kommenterade “a future with no schools…mmm???”. Ofta undrar jag om det går att under tiden få några uppdrag från skolor samtidigt som man säger att skolan skall läggas ned 😉 Men tack och lov verkar det så.

Se det här inlägget som min ambitionsförklaring. Naturligtvis kommer det flera. Och jag hoppas att vi tillsammans kan fila fram en tydligare vision än den jag antyder här.

Döda träd bygger inga varumärken, men det gör Riitta!

image

Stockholm Stad har en vision om “En skola i världsklass 2030”. Staden menar att Stockholms skolor i många fall är i världsklass redan nu. Och jag är benägen att hålla med, även om det finns gott om utrymme för förbättringar.

Staden ger ut en tidning som heter “Lära Stockholm”. Den finns i princip inte på webben, utan distribueras till dom 16 000 medarbetarna inom Utbildningsförvaltningen och ett gäng andra läsare. (Dock kan man sedan i år ladda ner några nummer via länken http://www.stockholm.se/OmStockholm/Forvaltningar-och-bolag/Fackforvaltningar/Utbildningsforvaltningen/Press-och-trycksaker/Tidningen-Lara-Stockholm/)

Innehållet är fantastiskt bra. I senaste numret (direklänk till pdf-varianten) finns bland annat en härligt stimulerande artikel om slöjdläraren, nej KANONKVINNAN, Riitta Oja-Löfqvist. Alla som läser den kommer med all sannolikhet få en mycket positivare bild av Stockholms skolor, och vad som sker innanför tegelväggarna varje (skol)dag. (Inte ett ord om att hon finns i Facebook, där jag nu ber att få bli hennes vän).

Kanske du blir sugen på att läsa artikeln om hennes arbete, och resten av tidningen. Men jag vet att chansen är liten att du tar stegen ladda ner (vänta), bläddra fram (suck) och läsa. Plus att du blir säkert besviken över att inte kunna kommentera, ge tummen upp och dela vidare. Jämför mitt färska inlägg i weconverse om Phun, ett fenomen som sprider sig som en löpeld över hela världen utan att ett enda träd får sätta livet till.

På sidan 20 i senaste numret av Lära Stockholm intervjuas Håkan Edman, som är chef för Stockholm stads grundskolor. Han lär säga:

“Med utgångspunkt i barnens, men också varje skolas egen utvecklingsprocess, ska skolorna skapa positivt laddade varumärken”.

Lära Stockholms chefredaktör Agnetha Styrwoldt-Alfheim är också kommunikationschef på förvaltningen. Men vem har ansvar för att ledningen leder genom att försöka gå före? Skoltidningar på webben är ju direkt ingen nyhet. Och barnen gör garanterat mer på webben än i skolan (eller kombinerar dom sysselsättningarna i Webbstjärnan, ursäkta pluggen ;).

Jag gör mitt och tjatar vidare på dom som jobbar i förvaltningen. Du gör som du vill. Det går att bland annat att kommentera här, retweeta mitt kvitter om det här inlägget, eller mejla agnetha.styrwoldt-alfheim@utbildning.stockholm.se

På kort sikt skall jag nu tillfälligt lämna National College for School Leadership och glida ner till Nottinghams centrum. I morgon bitti möter jag ett hundratal brittiska pedagoger som är oerhört på – i världsklass!

[Transparensnot 2009-06-15 kl 09.4o: Ber om ursäkt, men jag glömde påpeka att jag har som konsult fått ge några råd till Stockholms stads utbildningsförvaltning; att jag coachar dess utbildningsdirektör i sociala medier; samt att jag tidigare sagt till dom att LÄRA borde finnas i webbfomat].

Poängen är att lärarna, inte kidsen, lär sig Twitter [uppdaterad]

För några veckor sedan publicerade jag i weconverse inlägget Twitter is IM for grownups [updated]. Min poäng var, och är, att en god sak med att pedagoger, skolledare och andra vuxna genom mikrobloggande lär sig förstå vad barn och ungdomar gör när dom chattar, messar och står på. Dessutom kan man vinna respekt hos ungdomarna som brukar säga “du fattar ju ingenting av vad vi gör”. Den som twittrat ett tag fattar i alla fal lite.

Många lärare verkar ganska snabbt få idén att dela med sig insikterna om hur läckert Twitter är genom att få kidsen att börja twittra. Inget fel i det, men en liten varning är på plats. Det kan vara lite naivt att frälsa barnen med mikrobloggande. Med all respekt, stanna upp ett tag och fundera. Tror du att Twitter tillför nåt som som dom inte redan vet eller kan? Om du på 50 sekunder raskt kan förklara fördelarna med Twitter jämfört med MSN och Meebo, då är du troligen på den säkra sidan. Jag säger “troligen”, för jag vet ju inte vilka IM just de barn och ungdomar du har att göra med använder.

Nyligen fladdrade det förbi ett kvitter från någon som hävdade att kidsen tycker Twitter är alldeles för begränsat. Tyvärr hittar jag inte den grejen, men lite annat. Paul Bradshaw påpekar att kidsen använder inte Twitter för det är ett publikt spejs. Dom vill hålla sig där dom själva är, utan vuxna. Enligt Nielsen Online är åldersgruppen 2-17 en minoritet (3,6 %) bland twittrarna. Det är 25-34 (19,6 %) och 35-49 (41,7%) som är dom mest aktiva på Twitter. Stefan Ronge delar med sig av sina färska och  nyvunna erfarenheter när det gäller vuxna, respektive ungas användande av sociala medier:

“Som ett experiment använde vi hashtaggen #rdb09 på Twitter och andra webbtjänster. Europeiskas representanter på plats gick runt och informerade om Twitter-hashtaggen, Youtube-, Bloggy- och Flickr-taggar för evenemanget. Det visar sig snabbt att väldigt få använder Flickr. Och nästan ingen kände överhuvudtaget till Twitter (eller Bloggy)”.

Ronge Kommunikations marknadsföringsinsats gällde ett event åt Resdagboken för tusentals ungdomar i Thailand (merparten svenskar). Värdefulla insikter för den skola som tänkt marknadsföra sig i sociala medier.

Förr i världen tyckte vuxna att det var viktigt att lära unga människor saker som dom inte kände till. Jag tycker det är viktigt att vuxna lär sig det som ungdomar redan vet. Först då vet vi vad dom inte vet och kanske kan ha nytta av att lära sig. Sen är det en annan femma att ungdomarna kan göra livet lättare för vuxna genom att twittra till dom.

[Uppdatering 2009-04-05] Passande nog twittrar @perfal till mig (@weconverse) tipsed Twenty-One Interesting Ways* to use Twitter in the Classroom och något senare snappar jag via @digicmb (som jag följer) upp en ReTweet från @Mashable som i sin tur  pekar på sajten BestCollegesOnline och inlägget Top 100 Tools for the Twittering Teacher. Förhoppningsvis kan du som inte redan Twittrar ana värdet. Men poletten trillar nog inte ner förrän du börjar själv. Som jag säger i min guide, börja först och lär dig sen.

Tipsföring 2.0, fallet Mats Larsnäs

imageVi människor älskar att kommunicera. Precis som myten om att eskimåer har en massa ord för olika former av snö, så finns det mängder av ord för mellanmänskligt tankeutbyte. Uttryck som snacka, skvallra, skriva, chatta, tala, agitera och i det här fallet tipsa. Bakom begreppet “Sociala medier” ligger bland annat insikten att socialt samspel till stor del sker genom kommunikation. Eller som jag föredrar att kalla det – “konversation”. Och webb 2.0 speglar det nya sättet att se på webben, ett nät för social konversation.

Då är det ledsamt att konstatera att skolan i mångt och mycket är fast i det gamla. Ibland inte ens webb 1.0, utan det tryckta ordet. Som tidningen Datorn i Utbildningen (DiU). DiU har numera tycker jag ett väldigt bra innehåll. En redaktion jobbar med att samla in material som blir artiklar som trycks i tidningen. Ibland långt efter att innehållet skrivits, och ännu längre efter det som artikeln handlar om skett. I senaste numret läste jag en jätteinspirerad artikel som heter “Mattetipspromenad och Europas kyrkor i mobilen”, signerad Mats Larsnäs, IT-pedagog, Fjärås-Gällinge pedagogiska enhet, Kungsbacka Kommun och Per Jönsson Professor i tillämpad Matematik, Malmö högskola.

Tack och lov har DiU valt att också publicera artikeln på webben, naturligtvis enligt det gamla tänket utan länkar. Jo, förresten, det finns länkar till annonsörerna i högerkolumnen. Men inte till exempelvis verktyget Mobilestudy som Mats och Per använt. (Min artikel om “BETT sett med marknadsföringsögon” i DiU nr 1-09 finns inte på webben, men jag skall strax komplettera mitt inlägg från BETT med min manustext till DiU).

Allt detta som en liten bakgrund när jag för en liten stund sedan fick @larmats som följare till mitt Twitter-konto @weconverse. Som du kan se här i bilden intill (från min Tweetdeck) följde jag omedelbart tillbaks larmats, och påpekade att han borde tala om vem han är. Något som han nästan direkt (efter sex minuter) replikerade typ fixat. Mats första tweet var ett tips om Cooltoolsforschools. Några minuter senare twittrade han:

Kul att twitter fungerar skapade konto med ett tips på för 14 minuter sedan så har alice_cecilia bloggat om det på cecilas omvärld KUL!!

En knapp timme senare har jag kollat Cooltoolsforschools (som verkligen är cool) och skrivit det du just läser. Och om en minut har jag twittrat till larmats om det.

Så, släpp trycksakerna och deltag i tipskonversationen. Om du undrar vad Twitter och andra mikrobloggar är så kan du kika i min guide om dom sakerna. Jag säger som Mats, det är KUL! och lägger till – samt nyttigt.

BETT och långsam marknadskontakt

För en månad sen var jag på BETT i London. Det blev några dagar fyllda av intryck, spännande möten och delvis några nya insikter. Jag hade innan bestämt mig för att lägga ett marknadsföringsperspektiv på mitt besök. Nu blev det direkt inga whow-upplevelser för min del. Mer om det skriver jag i kommande nummer av Datorn i Utbildningen och jag skall uppdatera med en länk till mitt inpass där om/när DiU lägger ut texten på webben. (Och senare som ett inlägg här i Skolmarknad, men jag vill ge dom chansen att pressa ut pappersversionen först :-). Men, det som föranleder det här inlägget är ett mejl jag fick för en halvtimme sedan.

På BETT hade alla mässbesökare registreringskort/namnlappar med en personlig streckkod. Utställarna var försedda med streckkodsläsare, vilket underlättar kontaktskapandet. En relativt gammal teknik, men väl beprövad och väldigt kostnadseffektiv. Jag svarade artigt men bestämt nej några gånger när utställare frågade mig om dom fick scanna min namnlapp. I mitt tycke är det oproffsigt att scanna koder bara för att samla namn. Speciellt när utställaren ändå borde fatta att jag var inte intresserad av dom. Och dom borde som regel greppat att jag var ointressant för dom. Man skall bara inleda en fortsatt dialog när man ser möjligheter till ett ömsesidigt värdeskapande.

image Ett undantag var en monter där USB-FlashDrive.co.uk visade coola USB-grejor, framförallt minnesstickor i alla möjliga färgglada och spännande former. En kvinna i montern såg min lystna blick, frågade om jag var intresserad och vem jag var. Vi växlade några ord under en knapp minut. Avslutningsvis frågade hon om jag ville få mer info och föreslog en scanning. Jag tackade ja.

Så långt så väl. Sen tog det en månad (30 dagar) innan mejlet kom. Det var minde bra. Dom borde skickat uppföljningen direkt. En enkel sak (om mässarrangören kunde erbjuda det, vilket jag inte vet). Å andra sidan var det bra att avsändaren var en person, även om jag inte är säker på att det var just henne jag pratade med. Mejlet, med den välformulerade rubriken “Branded USBs for students and staff” började så här:

Dear customer,
Thank you for visiting our stand at the BETT Show, it was great to meet you

och slutar så här:

I look forward to hearing from you.
Kind regards,

Sara MacAndrew-Uren
Account Manager – Public Sector
USB-Flashdrive.co.uk
saram@usb-flashdrive.co.uk

Däremellan några bilder och lite säljtext. Jag hade nog passat på att stimulera till handling genom ett lockande erbjudande. Men å andra sidan kanske dom sorterat bort det i just mejlet till mig. Det är ju möjligen så att dom siktar på marknaden i Storbritannien och jag är ju svensk i Sverige. Inget fel i det. Skickliga marknadsförare väljer sin marknad med omsorg. Man kan ju inte göra gott för alla.

Kanske du kan sno lite idéer och tankar från det här exemplet när du marknadsför din skola (eller vad du nu gör för nyttigt här i världen). Alla har vi något gott att erbjuda.