månadsarkiv: september 2009

Tänk om ”Skolan har spelat ut sin roll”

image “Är det dags att bomma igen klassrummen och låta lärandet ske på elevernas villkor, i deras miljö? Kanske lämpar sig datorspel och multimediemobiler bättre än gamla tummade läroböcker för 10-talets undervisning? Vi har träffat föreläsaren, rådgivaren och proffsbloggaren Richard Gatarski, som anser att skolan har gjort sitt. Åtminstone i sin nuvarande form.”

(Thomas Bannerhed, LÄRA Stockholm).

 

Så lyder  ingressen till en artikel i Tidningen Lära Stockholm nr 4/09 som publiceras idag. Jag är “cover guy”, bakom den förmodligen uppseendeväckande titeln “Lägg ner skolan”. LÄRA Stockholm distribueras sex gånger om året i tryckt form till framförallt all personal inom Stockholms stads utbildningsförvaltning (upplaga 18 000 ex) och nedladdningsbar som pdf på webben (länken fungerar först när tidningen finns på plats).

Inslaget är en fem sidors intervju med mig under rubriken “Skolan har spelat ut sin roll”. Journalisten Thomas Bannerhed har gjort ett fantastiskt arbete och fångat essensen i ett nära två timmar yvigt samtal. Jag har haft möjlighet att titta på texten och komma med synpunkter (ett par mindre förtydliganden). Fotografen Ulrica Zwenger har tagit kanonfina bilder. Allt läckert format av pmochco.

Jag har fortfarande ambitionen att få medverka till en webbanpassning av tidningen, som är otroligt bra. Men än är vi inte där, tyvärr 😉 Tills vidare, så fort jag för OK från utgivaren finns artikeln med mig som bläddningsbar pdf på Calameo [edit: under tiden kan du bläddra i hela tidningen].

Nu har jag sagt vad jag tycker.

Fast, det intressanta är ju vad du och alla andra känner. Avslutningsvis hänvisar redaktionen till weconverse.com och skolmarknad.info. Eftersom intervjun handlar om mycket mer än marknadsföring, så har jag stängt av kommentarsfunktionen (men inte traceback) i Skolmarknad.info, utan välkomnar i stället en livlig diskussion på weconverse.

Marknadsföring och föräldramöten

Det är mycket föräldramöten just nu. Har själv varit (som förälder) på tre stycken dom senaste veckorna. Det på Kunskapsskolan i Fruängen var riktigt bra, om än med lite för mycket information. Min, och många andras, erfarenhet av just föräldramöten är att dom tenderar att handla om informationspress. Från skolan till föräldrarna.

Jag vet inte om det alltid är så, eller varför. Tänker ibland att det kan bero på lärare som brinner av att utnyttja chansen att informera föräldrarna om allt som är viktigt. Men vad förväntar vi föräldrar oss av ett föräldramöte? Det borde lärarna ta reda på, om dom inte redan gjort det.

Informera mindre

I gåreftermiddag twittrade @opedagogen “i väntan på föräldramöte”. Observera att Maria Andersson i Visby är “Öpedagogen”, men prickarna försvinner lätt på nätet. Nu gör det inget, bara bra marknadsföring, eftersom man därigenom kommer ihåg henne så lätt.

Direkt, kanske lite väl hastigt, twittrade jag tillbaks:

“snälla, försök fråga mer och informera mindre (än som brukar vara kutym på föräldramöten…)”

En fara med max 140 tecken (i Twitter) att man blir lite otydligt. Att i det här fallet mitt kvitter uppfattas som kritik mot Maria. Men det var det inte alls frågan om. Jag känner ju knappt (till) henne, än mindre hur hennes föräldramöten brukar vara. I stället var det ett slarvigt försök av mig att peka på en viktig sak. Vikten av att lyssna. Något som i marknadsföringssammanhang ofta faller under rubriken “marknadsundersökningar”. Men det kan ju också vara så enkelt som att ta alla tillfällen i akt att lyssna på, och inte bara föra ut information till, marknaden.

Lyssna mer

För fyra år sen var jag med på ett seminarium för skolfolk i Farsta (delvis återrapporterat i ett avsnitt av Skolsmart). Bland alla intressanta föreläsare fanns Magnus Wallner som arbetade inom Stockholm stads utbildningsförvaltning med att förbättra just föräldramöten. Magnus gjorde en fantastisk föreläsning, med handgripliga demonstrationer av hur det tyvärr kan se ut i klassrummen på föräldramöten.

Jag tittade igenom mina ganska digra anteckningar från mötet i Farsta. Googlade lite också och hittade Guldsitsen – om tillitsfulla relationer, ett pdf-dokument  från Socialtjänstförvaltningen och Spånga-Tensta Stadsdelsförvaltning. Jag har fräckt tagit mig friheten att ladda upp det på Calameo, så att du kan bläddra i det direkt på webben (och här nedan). Calameo är en gratistjänst som IT-mamman tipsade oss om i början på året.

Det finns massa matnyttigt i det 40-sidiga dokumentet. Tips och erfarenheter från Magnus Wallner och många fler. Här är några av de viktigaste punkterna sammanfattade av Magnus Blixt och Lena Bowern (två av mina barns fd lärare):

  • Våga testa! Att göra lite är bättre än att inte göra något alls.
  • Ha syftet med mötet klart för er. Fall inte i fällan att börja informera en massa för att ”alla ändå är samlade”.
  • Gör inledningen kort, gärna max fem minuter. Resten av tiden ägnas åt föräldrarnas diskussioner och åsikter, gärna
    med förberedda diskussionsfrågor.
  • Akta er för att hamna i försvarsställning, ni är där för att lyssna och behöver inte ha alla svar.
  • Hitta en bättre lokal än klassrummet. Gärna med möjlighet till kafésittning i mindre grupper.
  • Fråga föräldrarna vad de tycker om den här typen av möten, utvärdera!

Vårda föräldrarelationerna

Just det här med “relationer” är sedan många år centralt inom marknadsföringsområdet. Att skapa och upprätthålla värdefulla relationer är enligt många den centrala marknadsföringsstrategin. Och då handlar det mycket om att lyssna.

Jag har knappt hunnit skumma igenom handledningen själv, men jag känner igen det som Magnus Wallner lyfte fram för flera år sedan. Och är samtidigt rädd att tankarna fortfarande inte nått ut till alla.

Till sist vill jag bara lägga till ett eget tips.

Planera, genomför och avsluta föräldramötet på ett sätt så att dom närvande brinner av att berätta för sina vänner om hur bra mötet var.

Det är god marknadsföring det.

Mamma fick mig att skriva fort

Med mobilpropparna i örat, sittandes på en bänk på perrongen vid Hornstulls T-banestation, hörde jag nyss en späd röst säga “va fort du skriver”. Jag vände mig till vänster och såg en glad liten flicka med nyfiken min.

Mmmm, muttrade jag halvleende, eftersom jag intensivt försökte få färdigt en liten text om bilden av Joakim Jardenberg.

– Bloggar du?, fortsatte tjejen. – Japp, svarade jag och bestämde mig för att byta fokus en stund. Hon hade två andra tweenisar i sällskap och jag blev nyfiken. Så min följdfråga blev om hon själv bloggade? – Ja, svarade den sötnosen. Men lade efter några sekunder med en ursäktande min till – nä.

Det visade sig att alla tre går i Högalidsskolan och att dom vare sig bloggar i skolan eller hade hört talas om Webbstjärnan. Så marknadsföraren i mig vaknade och sålde på lite om tävlingen. Dom hajjade till när jag nämnde prissumman. Sagt och gjort, jag skrev webbstjärnan.se på baksidan av mitt visitkort och uppmuntrade dom att prata med sina kompisar och lärare. Hoppas dom gör det, och att dom reggar massa lag. V får väl se 😀

Tänker en stund på min gamla marknadsföringslärare, senare vän och mentor, Stickan. Han brukade berätta om en cigarettnasare i Iran, Irak eller var det nu var. Eftersom reklam för cigaretter var förbjudet i landet. så tillbringade han dagarna med att gå runt och placera ut cigarettpaket på olika samlingsplatser i städerna. Ingen bra produkt, men en intressant strategi. Ursäkta jämförelsen. Men, som jag brukar säga, man kan lära sig av marknadsförarnas knep om man har något bra att sälja.

Min mamma jobbade hela sitt yrkesliv som telegrafist på Televerket (senare Telia). Som liten blev jag impad av att hon skrev blixtsnabbt på skrivmaskin – utan att titta på tangenterna! Hur gick det till? Det var ju helt fantastiskt.

Så när jag i 9-an (1973) fick möjlighet att välja “Skrivmaskinskurs” som Fritt Valt Arbete, tog jag tillfället i akt. Helt sjukt, och det vara bara jag och en massa tjejer. Ett val jag aldrig ångrat och haft oändlig nytta av. Senare har jag kunnat hjälpa mina barn på traven lite genom att prata fingersättning.

Att skriva för webben kan tolkas brett. Undrar om barn i dag får chansen att lära sig skriva på tangenbord?

Skolans talanger fin marknadsföring

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; det är skolans ansvar att komplettera massmedias (och lärarfackens+politikernas) ofta negativa belysning på skolans verksamhet. Det är därför som god marknadsföring, inklusive PR-biten, verkligen behövs i skolsammanhang. Om skolan inte rapporterar vad man är bra på, då ser det himla dåligt ut. Det är den enkla och nakna sanningen.

I går skrev jag det ganska långa inlägget “Skolan ska odla talanger på webben” i Stjärnkikarna (tävlingen Webbstjärnans officiella blogg –en av mina uppdragsgivare). I fokus står 15-åringen Gustav Holmström som nyligen uppmärksammats av Veckans Affärer som en av Sveriges Supertalanger. Mycket av det jag skrev baserades på ett kort morgonmöte med Gustav.

Gustav har valt att inte blogga/twittra/socialmedialisera om sin skola. Vi pratade en del om det, inklusive för- och nackdelar med att skolans elever syns på nätet. I Gustavs fall är han relativt öppen, och framförallt medveten om vad han håller på med. Vad han bör, respektive inte bör, göra på Internet.

I går twittrade Gustav Holmström (@hejg) "Jösses, nu är jag på kumla.se också: http://kumla.se/nyhetsarkiv…” med en länk till Kumla kommuns webbplats och nyheten “Kumlas egen supertalang”. Där, alltså genom kommunen, var det första gången jag fick veta att Gustav går på Skogstorpsskolan i Kumla.

Nyss meddelade @hejg att SVT Tvärsnytt vill intervjua honom.

Och vad säger Skogstorpsskolan i Kumla om saken? Ingenting! För övrigt är deras webbplats (se skärmdumpen nedan) lika upphetsande som ett gammalt kommunalhus.Pröva gärna en googling på “Skogstorpsskolan i Kumla” – vad ger dig det för bild av verksamheten?

Varför är det på detta viset???

Tips: Gustav har flera talangfulla kompisar i samma åldersspann. Går någon av dom på din skola?

image

Strax dominerar ungas innehåll

Användarskapat innehåll är något som medieaktörer, affärsanalytiker och andra numera fått upp ögonen för. Många tecken talar för att barn och unga strax kommer att helt dominera det globala innehållsskapandet. Vad händer då?

I dagarna publicerade Internetworld min krönika “Skolan är nästa stora affär” (även i Digitala affärer). Här följer en mer utvecklad analys och bakgrund till min slutats.

Fler unga människor

I den gamla världens demografi (tex Sveriges, Frankrikes, och amerikas) tenderar det att synas en smal midja i de yngre åldrarna. Samtidigt föds det bebisar som aldrig förr. Samtidigt, i den nya världens ålderspyramider (läs gamla gamla världen, tex Asien och Östeuropa) är det tjockt med barn och unga. Men oavsett var i världen vi tittar, så är det dom nya generationerna som är digitalt infödda.

Tid till två saker

Unga har gott om tid, både framför sig och så kallad “fri” tid. Barn (0-7), tweens (8-12) och tonåringar (13-25) spenderar en stor del av sin (fria) tid framför mobilen, spelkonsolen, datorn och därmed på näten. Ofta, men inte alltid, handlar det om att konversera med kompisarna, för att på så sätt utveckla sitt sociala liv/varumärke/identitet.

En annan stor del av tiden går åt till att vara i skolan. Av outgrundliga anledningar (läs politiker som inte ens invandrat digitalt) har skolan inneburit en skyddad verkstad. Skolfolk har länge av ekonomiska och pedagogiska skäl valt att hålla den digitala världen utanför skolans väggar.

Trendigt med IT i skolan

Men i år har något hänt. Helt plötsligt mejlar politiker och andra högljudda aktörer inom skolområdet fingrarna av sig för att få in debattinlägg, uttalande, konferensteman, partiprogramförklaringar, EU-policys, etc. som lyfter fram:

“IT måste in i skolan”

Många borde skämmas över att säga det nu. Det vill säga först när alla andra säger samma sak. Men sådan är den sociala människan – säkrast att göra som dom andra. Även om man i grunden inte vet vad som pågår. För hur skall man kunna göra det när man aldrig raidat i WoW, byggt hus i Sims, klippt i Stardoll, chattat på MSN, laddat upp på Bilddagboken eller ens prövat vuxenvarianten Twitter.

Alla skall naturligtvis inte skämmas. Tvärtom. Många har länge försökt få gehör för behovet av att anpassa skolgången till en ny digital verklighet. Det riktigt positiva är att fler nu lyssnar på dom som velat förnya, förändra och utveckla med hjälp av digitala verktyg.

Detta händer inte bara i Sverige. Många länder ligger före och andra ligger efter. Oavsett var jag tittar så ser jag dock en global trend, där fler skolor inför datorer, mobiler och dataspel som en central del i skolarbetet. I bästa fall genom two-to-one, dvs en dator och en mobil till varje elev och lärare.

Skolan kommer utveckla

Även om jag menar att vi på lång sikt måste lägga ner institutionen “skola”, så är jag innerligt glad över att skolan nu äntligen kommer vara med på noterna. Framförallt ser jag fram emot att fler vuxna människor i konversation med dom unga kommer att närma sig varandra. Och på köpet digitalt koppla ihop sina respektive innehållsbubblor.

En sak har slagit mig i arbetet med Webbstjärnan. Där märks det tydligt att unga, tack vare att det handlar om skolarbete, skapar innehåll på webben som är relevant för en bredare krets än dom närmaste kompisarna. Vi har naturligtvis sett liknande saker förr. Blondinbella var 17 när hon blev rikskändis. Nyligen har 14-åringarna @hejg och @jocap solklart kopplat ihop sina webbgärningar med vuxenvärlden. Och @forskolanimobil lovar gott för dom riktigt unga.

Min logiska slutats

Givet är att dom unga är många till antalet. I många fall dominerar dom demografin. Dessutom, det tar tid att att skapa innehåll. Vilket gäller oavsett om det handlar om text, ljud, bild eller video.  Tid krävs också för att lära sig, men också utveckla, digitala verktyg. Det senare har i sig revolutionerats genom open source.

Tid är en resurs som unga människor har gott om. Vidare är det mer eller mindre självklart att mer digitalt skolarbete innebär motsvarande mer publicerande på näten där barn och unga skapar innehållet. Med andra ord ungt användarskapat innehåll.

Om nu resten av världen varit mer digital än skolan, så är det ett enormt innehållshål som nu snabbt kommer fyllas av nya människor.

Kort och gott. Innehåll från barn och unga kommer alldeles strax att dominera på näten.

Vad händer då?

Ja, vad händer när det mesta som finns faktiskt är skapat av dom unga? Det är en intressant fråga, som jag inte har något bra svar på. Dessutom beror det ju på ifrån vilket perspektiv man ser saken.

I ett politiskt demokratiskt perspektiv lär det ju vara extra intressant. Man brukar ju säga att makten över ordet är central. I den post-printade världen har sökmotorerna blivit ett viktigt instrument, även om politiska policymakare inte verkar ha fattat det. Sök idag på några nyckelord och chansen är stor att material från vuxna toppar träfflistorna. Gör samma sökning om två år, då är det sannolikt så att dom ungas prylar bubblar fram i stället.

Spännande är det i alla fall. Eller hur?

Var med!

Jag avslutar genom att citera mig själv: “Jag jobbar aktivt med att hotta upp hur vi tar hand om barn och ungdomar. Och framförallt om hur vi ska åstadkomma världens bästa start i livet för nya människor. Nu ska vi göra företagandet i skolan på nätet till en ännu bättre affär. Hoppas du vill vara med”.

Unga skriver inte som förr, utan mer [uppdaterad]

Marknadsförare kan inte marknadsföra om man inte känner sin marknad. Pedagoger kan inte undervisa om dom inte har pejl på sina elever. Skolledare kan inte locka till sig elevpengar om dom inte förstår ”brukarnas” intressen.

En av mina tjathästar är att lärare måste sätta sig in i barn och ungdomars nya  vardagsliv och kultur (läs den stora delen som handlar om datorer, mobiler och spel). Om man som vuxen bara vågar öppna och kika in genom den digitala dörren så ser man bättre. Till exempel

”en litterär revolution som vi inte sett sedan den grekiska civilisationens födelse”

Citatet ovan är från Andrea Lunsford, professor i skrivkonst och retorik vid Stanfords universitet. Clive Thompson skriver i Wired 17.09 om ”the New Literacy” och utgår ifrån mammutforskningsprojektet Stanford Study of Writing som pågått mellan 2001 och 2006.

Inför en publik

 Thompson lyfter fram att en av dom första sakerna Lunsford såg var att unga idag skriver långt mycket mer än tidigare generationers unga gjort. Men dom gör det på nya sätt, i nya medier och inför en publik.

Du som är vuxen, skrev du för din lärare eller en publik när du gick i skolan? Att skriva på webben är att skriva för en publik som finns över hela världen. Ungarna har fattat det. Och jag är otroligt stolt över att få vara delaktig i Webbstjärnan och dess utbildningsmaterial, som bland annat handlar om skrivande på webben. Att publicera skolarbete på webben innebär ett kreativt kunskapande för elever, deras lärare och alla oss som kan ta del av det som skapas.

Det är sant att läsning av skönlitteratur utvecklar den språkliga förmågan. Men för vilken värld? Den gamla eller den nya? Ta in webben, mobilerna, datorerna och spelen i skolan. För där kan just nu hända så mycket mer än vad som sker i det övriga livet.

[Uppdatering 2009-10-19]: Den 12 oktober publicerade Stanford News en egen artikel om Andrea Lunsfords forskning och resultat. Där förs begreppet ”Epistemic writing” fram. Ett skrivande som ”skapar kunskap”, enkelt förklarat att man lär sig[själv) medan man skriver.

Ett närbesläktat begrepp är ”autocommunication”, dvs skrivande för sig själv – den egna tankeutvecklingen. Jag vill lägga till att vi bör notera att man ofta med ”skriva” underförstår bokstäver, dvs traditionell text. För mig skall skrivande ingå i ett ”vidgat textbegrepp” (som omfattar bild, ljud, mm). Det blir då betydligt mer intressant. Och apropå @Ann-Marie Körlings twitter idag ”Ge mig förslag på vilket skrivande som vi kan förvänta oss om 10 år…HUR SER DET UT? VAR LÄSER MAN DET?” så är mitt korta svar:

Om 10 år är det ännu mer skrivande med flera medier än det bokstavliga uttryckande. Vi kallar det idag för ljud/video-redigering. Men det händer än mer spännande saker i skallen när vi gör det audiovisuellt. Vi gör det på webben, inklusive med mobila verktyg.