I dagens DN kultur skriver Nathan Shachar en essä om en skola i kris. Han redovisar några centrala tankar och resonemang från den tämligen nyutkomna antologin Skolan – ett svenskt högriskprojekt . Ingressen till Schachars essä lyder ”efter fyrtio år av experimenterande har lärare mist prestige, köpkraft och auktoritet. Barnen har läs-, skriv- och räknesvårigheter, deras nerver rådbråkas.” När jag vid lunchtid kollade på DN:s webbplats hade drygt 3200 (av knappt 5000) röstande svarat Ja på frågan om den svenska skolan har brytit samman. Schachars undrar ”varför är inte skolans sammanbrott en stor central stridsfråga i Sverige? Han menar att det beror på att ”avgörandena sker bortom vanliga människors horisont, i ogenomträngliga utredningar som klubbas i utskott av politiker[…].” Jag stryker under Schachers fråga och delar till viss del hans svar. Det finns fler, men förmodligen inga självklara, orsaker. Låt mig lägga till några tankar om varför striden inte förs och flagga för idéer om hur vi får in den i vardagen.

Till att börja med så är ju många svenska skolor mycket uppskattade, även om det inte framgår i Shachars essä. Förmodligen är de som anser sig ha med bra skolor att göra mindre benägna att se någon form av kris. Samtidigt är det trots allt en debatt om saken, vilket speglas i DN:s undersökning där en klar majoritet tyckte att den svenska skolan brutit samman.

Jag undrar om inte den bristande stridsviljan orsakas av andra till synes mer akuta problem och av en viss egofixering. Det vill säga, vi vuxna tror oss ha mer aktuella problem med jobbet, kollektivavgifter, trasig bil, ont om pengar, svårt att få tag i en bra läkare, föräldrar som (mis)sköts av äldreomsorgen, byte av pensionsfond, semesterplaner, installation av bredband, middagsmenyn, etc. Den typen av frågor handlar om saker som skenbart måste ordnas direkt. Dom berör i första hand mig – här och nu. Lagar jag inte bilen idag så kan jag inte åka till köpcentret nästa vecka. Ordnar jag inte fram pengar nu så kommer dottern frysa eftersom hennes jacka gick sönder igår. I det perspektivet får skolans mer långsiktiga problem mindre uppmärksamhet. Det märks inte så mycket idag om hon inte lärde sig tänka i går. (Fast jag ser som universitetslärare att hon inte lärde sig reflektera för några år sedan.) I förlängningen verkar vi resonera som att huvudsaken är att hon går kvar i skolan, så att hon inte kommer ut på arbetsmarknaden för tidigt. För det är ont om jobb. Och kommer hon ut, då måste hon ha bra betyg. Men, det spelar ingen roll om hon verkligen lärt sig nåt, haft kul på vägen och lärt känna intressanta människor.

Det handlar alltså mest om jobb. Både alla de problem vi omedelbart måste lösa i jobbet och de som rör att behålla eller få ett arbete. Läs fixa en inkomst. Eftersom det mesta verkar tyda på att vi lever i männens värld, så ordnar vi jobb genom att satsa på vägar, broar, järnvägar och husbyggen. Inte på skola (och vård eller omsorg). Vi strider alltså om andra saker.

Till egoaspekten hör också ett visst mått av hedonism. När vardagen blir alltför jobbig (sic) måste vi tillfredsställa våra lustar och få lite lycka. Hur kul är skolan då? Nej, det får bli en utflykt till IKEA eller köpcentret. Livet är shopping (jämför Funky Business spjuvrarna som också nämner en annan basal förströelse). För genom konsumtion, inte kunskapande, blir vi lyckliga och håller hjulen igång. Mer shopping, mera tillväxt och mera skatter till skolan. Så är tanken. (Jämför den mer direkta shoppingkopplingen jag tidigare noterat).

Schacher pekar i sin essä på bakomliggande orsaker från något han kallar ”de nya skolreformerna”. Förmodligen (jag har inte hunnit läsa antologin) menar han i första hand försöken med ”den krav- och disciplinfria skolideologin”. Där tror jag dock att han slår in en öppen dörr. Mycket lite av det skolrelaterade material jag studerat det senaste året tyder på att en sådan ideologi numera praktikiseras i någon större skala.

Jag vill hellre rikta ljuset mot den mer aktuella skolreformen, baserad på idéer om valfrihet och decentralisering, som sjösattes för drygt 10 år sedan. Jag tycker mig se några missar i tankarna bakom reformen och hur den realiserats. Inom kort återkommer jag för att utveckla en idé om hur vi kan göra skolan till en både het och lustfylld stridsfråga.