…det tar andra hand om – i det här fallet fritidsverksamheten. I ett konkurrensperspektiv finns det alltså andra organisationer som kan göra det som skolan skall göra. Frågan är vem som fördelar resurserna?

Svenska Dagbladet skriver idag om några superbra grejor som fältare i Skärholmen dragit igång. ”Många ungdomar som vi träffar i vår stadsdel vet ingenting om vilka som styr samhället och hur det styrs” säger Mantha Kasagianni som är fältassistent i Skärholmen. I stället för att klaga har hon gjort något åt det och tillsammans med kollegan Claude Brochard ordnat utbildning för hundratals av dom som skolan inte tagit sitt ansvar för enligt lagen och läroplanen (se vidare 500 elever har utbildats i demokrati). Den andra bra grejen är Dansen visar vägen till självständighet som ger ett exempel på hur man (samma fältare) använt ungdomarnas intresse som motivation att göra mer. Något som iofs är självklart i den moderna pedagogiken. Jag vet inte varför greppet inte används mer i skolan. Kanske för att lärarna inte fått lära sig det, eller för att dans inte finns på dom nationella proven och i betygssystemet.

Mer pengar till fältet och mindre till skolan kanske?