
[Uppdaterad, se nedan] Idag hade Stockholmstidningen City en artikel med rubriken Stor brist på behöriga lärare inför skolstarten. Det är definitivt inte den enda artikeln som lyfter fram diskussionen kring lärarnas behörighet. Men för min del blev den nu en droppe som fick bägaren att rinna över. Jag har länge tänkt skriva det här – och nu är det dags.
För det första bör man vara medveten om att den absoluta majoriteten av massmedias inslag om lärarbehörighet knappast grundas i grävande journalistik, utan triggas av pressmeddelanden och andra budskap från de olika lärarförbunden. Med andra ord är det dessa förbund som driver frågan, ingen annan. Som marknadsförare kan jag inte annat än notera att förbunden är duktiga på mediehantering. Samtidigt biter dom sig själva i svansen, eftersom det lägger ytterligare lök på laxen för dom som menar att hela det svenska skolsystemet är dåligt. En uppfattning som knappast lockar folk att arbeta inom skolans område. Men, det positiva är att dom flesta inläggen kommer från erfarna lärare som ger stöd och sina nya kollegor och uppenbarligen gillar sitt jobb. Hoppas bara råden kommer från behöriga lärare (OBS det sista var ironiskt).
För det andra har lärarförbunden per definition som uppgift att värna om medlemmarnas intresse. Dessa organisationer jobbar alltså för lärarna, inte för eleverna, deras föräldrar eller det övriga samhället. Vad spelar det för roll kan man undra? Jo, en analogi kan förklara problemet.
Många debattörer vill inte ha skolor med kommersiellt vinstintresse. Det vill säga att ägarna bland annat vill ha avkastning på det kapital de investerat. Det verkar som att många tror att intresset för vinst alltid ger ett fokus på vinsten i stället för kvaliten på det som företaget erbjuder och värdet för dess avnämare (kunder). Med en sån logik borde man inte få ha fackanslutna lärare som har till uppgift att tillvara lärarnas intresse. Dom kommer ju då priritera det i stället för eleverna.
För det tredje uppfattar jag det som rätt oklart vad som menas med en ”behörig lärare” och vem som skall definiera behörigheten. Jag har ett intryck av att lärarförbunden vill ha (fler) medlemmar och dom skall ha examinerats på någon av lärarhögskolorna. Det senare skulle vara ”lärarutbildning”. Samtidigt kan vi notera att just denna utbildning kritiserats rätt kraftigt. I värsta fall blir det så att en lärares (som examinerats från en lärarhögskola) behörighet handlar om att få jobba på en skola och bli medlem i facket – inte om deltagandet i skolans producerande verksamhet.
För det fjärde (och det har med det tredje att göra) är det som driver lärarhögskolorna idag ett student och poängsamlande – inte att producera lärare som kan arbeta i en skola. Denna drivkraft är inget unik just för lärarutbildningarna (eller Utbildningsvetenskap) som det nu så fint heter. Universitet och högskolornas utbidlningsekonomi baseras numera på att dom kan registrera elever (vilket dom får vissa anslag för) och att dom examinerar studenter. För varje examinationspoäng får institutionen en liten slant. Inga godkända studenter betyder inga godkända pengar. Man behöver inte vara speciellt insatt i motivationsteori för att se hur ointresserade högskoleinstitutionerna är av att underkänna någon.
Den behörige grundskoleläraren Magnus Blixt tog sin examen 1997. Några år senare publicerade han boken Välkommen till verkligheten eftersom han ”vet hur stort behov det finns av konkreta handböcker för och av lärare”. Med andra ord räckte hans utbildning inte till för jobbet och han var stark nog att göra något åt saken.
Till sist, så undrar du kanske vem som bryr sig om att dom lärare som examinerats verkligen lärt sig det dom skall lära sig. Det gör i alla fall jag. Samtidigt vet jag, av egen erfarenhet, att min vinstdrivna Konsumbutik utan diskussion byter ut dom felaktiga varor som jag i otroligt sällsynta fall råkar få med mig hem. Och Volvo, IKEA, Mattel och andra företag blir då och då tvugna att återkalla farliga produkter.
[Uppdatering 2005-08-15] I ett helt annat ärende är jag inne på Lektion.se och ser att en mycket aktiv diskussionstråd handlar om (du måste vara inloggad för att länkarna skall fungera) råd och tips till nyblivna lärare. Jag räknar till nästan 30 inlägg efter att ignaturen Cherry den sista mars skrev om sin oro att börja undervisa eftersom ”utbildningen tycker jag har varit väldigt teoretisk och avskärmad från dagens och verklighetens skola”. Sedan dess har bland andra optimisten ”Det första året är bara till för att lära sig det som man inte fick lära sig på lärarutbildningen” och jennych78 ”Precis som du har jag inte heller fått lära mig något vettigt alls under mina år på högskolan” stämt in. Men, det positiva är att de flesta inläggen är från erfarna lärare som ger råd och uppenbarligen gillar sitt jobb. Hoppas bara att de tipsen kommer från behöriga lärare. (OBS, det sista var ironi).
Det både låter och är oroande att utbildade lärare känner en enorm osäkerhet inför den praktiska verklighet de skall ge sig in i. (Jag är snart där själv, bara en termin kvar nu.) Men man får inte glömma att denna osäkerhet inte är något unikt för den nya lärarutbildningen eller för högskolornas poängsamlande – de lärare vi har diskuterat detta med har givit uttryck för exakt samma sak.
Antingen har lärarutbildningen altid varit undermålig (hur skulle den egentligen inte kunna vara det – vi skall helst kunna allt och lite till när vi är klara), eller så är detta ett uttryck för glappet mellan teori och praktik i kombination med det enorma ansvar man vet att man har som lärare…